Publicerad 1902   Lämna synpunkter
BEKLAGELSE bekla4gelse l. 0302, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[fsv. beklaghilse; jfr ä. d. beklagelse]
(numera knappast br.) vbalsbst. till BEKLAGA. — särsk.
1) till BEKLAGA I 2, III 1: klagoutgjutelse, klagan. Man förnötte en par timar med .. beklagelser öfver denna olycka. Dalin Vitt. 4: 349 (1744). Bönderne suckade (vid Gustaf Vasas uppmaning att afskudda sig det danska oket); men hade ännu ingen styrka til annat, än beklagelse. Dens. Hist. III. 1: 21 (1760). Geijer I. 4: 344 (1838).
2) till BEKLAGA I 3, III 2: yttring af missnöje, klagomål. (Lidner) gaf Creutz de mest oväntade ämnen till beklagelser. Atterbom Siare 5: 427 (1849).
3) till BEKLAGA I 5: yttring af deltagande i ngns sorg l. bedröfvelse; kondoleans; jfr SORG(E)-, VÄNNE-BEKLAGELSE.
Ssg (till 3): BEKLAGELSE-BREF0300~2. (knappast br.) kondoleansbref. Atterbom Minnest. 1: 233 (1847).

 

Spalt B 940 band 3, 1902

Webbansvarig