| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEKLAGLIG bekla4glig, i Sveal. äfv. 032 (beklàglig Almqvist), adj. -are. adv. -EN (se d. o.), -T.
1) (†) till BEKLAGA I 2, III 1: som gifver uttryck åt klagan; klagande, sorgfull; jfr KLAGLIG. Jagh hafver .. fått min Systers .. beklageliga brefv om, at dhe mycket bedröfveeliga tiendher (om hertigens af Holstein död) redan voro eder kunnigh. Carl XII Bref 57 (1702).
2) (†) till BEKLAGA I 2: som man kan l. bör klaga öfver, värd att klaga öfver, beklagansvärd (se d. o. 1); i sht om tillstånd, förhållande o. d. En beklaglig olyckshändelse. Beklageligit ähr det, att Landzens Inwånare här i Swerges Rijke hafwa her till mehre deels måst oppeholla dee fremmandes Seglation. RARP 4: 622 (1651); jfr 3. Dee förrige åhrs beklagelige misswext. Därs. 6: 21 (1656). Et uselt och beklageligit tilstånd. Lagerström Bunyan 2: 25 (1727). Alt för beklageligt voro, om den ene medborgaren skulle slås mot den andre. Dalin Hist. III. 1: 157 (1760). Det är en beklaglig sanning. Cavallin (1875). — (†) Thet är för Gvdhi beklageligit och gråtelighit, at månge .. älska mera mörckret än liuset. Phrygius Him. lif. 147 (1615). Det aldrig tilfyllest beklageliga förfall, hvaruti Christenheten befinnes vara råkad. Nohrborg 352 (c. 1765).
3) till BEKLAGA I 3, III 3: som man har skäl att beklaga l. besvära sig öfver; stundom närmande sig bet.: klandervärd, tadelvärd; ej alltid strängt skildt från 2. Många lefva i beklaglig okunnighet om sitt fäderneslands samfundsskick och lagar. Han visar en beklaglig brist på lefnadsvett. (Konungen) hafver beklageliga exempel, at Hans Fiende acktar intet parole (dvs. sitt gifna ord) och Förbund. Nordberg 1: 386 (1740); jfr 2. Min sons beklagliga uppförande gör mig förtviflad. Dalin (1850). Passionen finner det beklagligt, / Att han (dvs. den försynte) drar sig undan striden. Strandberg 1: 243 (c. 1870). Om tiden, då den framstälda händelsen kan antagas tima, lemnas man af författaren i en beklaglig ovisshet. Wirsén i PT 1883, nr 9 A, s. 3.
4) (numera föga br.) till BEKLAGA I 4: egnad att framkalla sorg o. saknad. Hennes högt saliga May:tz altförhastiga och högst beklagliga afgångh (dvs. frånfälle). Carl XII Bref 1 (1693). — jfr HÖGT-, HÖGST-BEKLAGLIG.
5) (mindre br.) till BEKLAGA I 5: egnad att framkalla ömkan l. medlidande; beklagansvärd (se d. o. 2). Dalin Arg. 2: 403 (1734, 1754). Det vore beklagligt, att tänka sig en Prest, som icke lärt sin Cateches. Ödmann Anv. t. skrift. 39 (1823); jfr 3. Beklaglig varelse (lat.) homo miser; homuncio. Cavallin (1875). — [jfr t. kläglich] (föga br.) = BEKLAGANSVÄRD 3. Jag begabbas af den ömkeligaste ungdom, ja af de beklageligaste Gubbar och Gummor. Dalin Arg. 1: 188 (1733, 1754). jfr: At gie (dvs. gifva) vår tid et beklagligt vitsord. Därs. 2: 100 (1734, 1754).
Spalt B 941 band 3, 1902