Publicerad 1902   Lämna synpunkter
BEKNIP bekni4p, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr d. bekneb; se BE- o. KNIP samt BEKNIPA]
1) [jfr motsv. anv. i d.] sjöt. kläm; i förb. komma l. vara i beknip, komma l. vara i kläm, sätta sig l. sitta fast; jfr BEKNIPA 2. Stjerncreutz (1863). (Tärsarna) böra insättas på blockens utsida, för att ej komma i beknip mot masterna. Frick o. Trolle 119 (1872). Komma eller vara i beknip, beknipa sig, .. säges om ett föremål (tåg e. d.), som fastklämmes, så att det ej utan svårighet kan komma loss eller halas. R. Nissen i NF (1876). Kriko (hade) fått ena benet in i bugterna af stormärsebolin, så att när akterrårna svängde .. (rundt), kom det i beknip och sargades rysligt. C. Smith i Tidn. f. idr. 1882, s. 159. Konow (1887).
2) [jfr motsv. anv. i d.] (hvard., mindre br.) bildl.: knipa, klämma, trångmål. Är ni i beknip .., så (står) .. hela min kassa .. till er tjenst. Blanche Död. fadd. 35 (1850). Du min sång skall rätta, / Mödan underlätta / Om min bariton vill komma i beknip. Sehlstedt 3: 157 (1867). Till köket hon sprang i sitt beknip. Rydberg Faust 105 (1878). Icke få af dem (dvs. bruksegarna) sjelfve skulle genom den påtänkta planen råka i allvarsamt beknip. SDS 1889, nr 118, s. 2.

 

Spalt B 955 band 3, 1902

Webbansvarig