| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEKYMRAD beɟym4rad, i Sveal. äfv. 032 (beky´mrad Weste; betj`ymmrad Almqvist), p. adj. (superl. (tillfälligt o. skämts.) -ast Lidforss DQ 2: 426 (1892)). adv. -T.
— jfr OBEKYMRAD.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt., ä. holl. o. ä. t.] (†) betungad, besvärad; upptagen, tagen i anspråk, sysselsatt; med prep. med, äfv. om: betungad l. besvärad med l. upptagen af (omsorger om o. besvär för); jfr BEKYMRA II 1 a. Thenne Lypske herrene wilie ingalundha Giffwa sigh hædhan fför æn the haffwa Alla syna betalningh .. Saa ære wij Ganske illa bekimbradhe her wdinnan. G. I:s reg. 1: 112 (1523); jfr 3. Wij (G. I) æro .. nooch bekymbradhe om monge riikitzins ærendhe. Därs. 3: 122 (1526). Thet sadhe han (dvs. Paulus), at een iomfru är frijiare til at trachtera .. thet gudhi tillydher än en annor som bekymbrat är medh sin bonda (dvs. man) och barn. O. Petri Klost. C 2 a (1528). The synder och bedröffuilse som wij här j werldene medh beswårade och bekymbrade äre. Dens. Handb. F 2 a (1529). Tu beclager, attu görss gammall, och vnderstundom med stoor sziuckdom bekymbrat. G. I:s reg. 12: 239 (1539). Jag (har) .. all den tijdh bortåth de publicis allena, men om mina privatis lijtet .. warit bekymbrat. A. Oxenstierna Bref 4: 405 (1647). At Kongl. May:tt .. icke må uti oträngde måhle öfwerluppen och bekymbrad blifwa. Stiernman Riksd. 2023 (1686). Under den tid alt detta .. förehades, voro de Danske Ständerne bekymrade med sit Konunga-val. Celsius G. I 503 (1753, 1792).
2) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl. o. t.] (företrädesvis i religiös stil) bedröfvad, sorgsen; numera starkt närmande sig 3; jfr BEKYMRA II 1 b. När hiertat bekymrat är, så faller ock modhet. Ordspr. 15: 13 (Bib. 1541; Vulgata: in mœrore animi, Luther: bekümmert). Mitt hiarta bekömrat är, / för then sorgh iagh dagligh bär, / för eder min hiartans kära. Visb. 1: 142 (c. 1620); jfr 1. — (†) med prep. med l. af: bedröfvad öfver. När then siwke segher sich wara medh sina synder bekymbrat, måå presten .. trösta honom (på följ. sätt). O. Petri Handb. C 4 b (1529). (Epafroditus) war storligha bekymrat ther aff, at j spordt hadhen honom kranckan. Filipp. 2: 26 (Bib. 1541; gr. ἀδημονῶν, Vulgata: mœstus, Luther: bekümmert).
3) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] orolig, ängslig, full af farhågor, tryckt af bekymmer (se d. o. 2 c, äfv. d); jfr BEKYMRA II 1 c. Hon är mycket bekymrad för sin son, som hon ej hört af på länge l. för att hon ej på länge hört af sin son. Med bekymrad uppsyn. Warer ecke bekymbradhe, huru, och hwad j skolen säya. Mat. 10: 19 (NT 1526; gr. μεριμνήσητε, Luther: sorget). Stadhen Susan wardt bekymrat (öfver påbudet att alla judar skulle dödas). Est. 3: 15 (Bib. 1541; Sept. ἐταράσσετο, Luther: ward jrre). Anxius .., solicitus .. Bekymbrad, ängzlig. Florinus 228 (1695). I medlertid var man bekymrad för Gr. Stenbock, hvilken förde det ifrån Sverje nyligen ankomna folcket. Nordberg 1: 388 (1740). Den bekymrade har hälften hopp och hälften fruktan; den ängslige har blott en gnista hopp. Lidbeck Anm. 321 (1798). Huru förhållas skall .. med dem som äro bekymrade öfver sina synder. Handb. 1811, s. 106. Jag är mycket bekymrad för gossens framtid. Dalin (1850). Vara bekymrad för ngns skull. Cavallin (1875). Bekymradt på papperet se de två, / Där hushållskontots siffror tala: / De få ej pängarne att förslå. Bååth På gr. st. 66 (1889). jfr SAMVETS-BEKYMRAD. — särsk.
a) (numera föga br.; se dock slutet) med prep. om: orolig (osv.) för. Warer om ingen ting bekymbradhe. Filipp. 4: 6 (NT 1526; gr. μεριμνᾶτε, Luther: sorget). (Elis) hierta war (vid fiendens annalkande) bekymrat om Gudz Arck. 1 Sam. 4: 13 (Bib. 1541; Vulgata: pavens pro, Luther: zaghafft vber). Han var mycket bekymrad om våre Personer så framt Æneæ Skiepz-Flåtta skulle komma til Sicilien tilbaka. Ehrenadler Tel. 37 (1723). Bekymrad om mitt öde sporde jag mina ledsagare om den tillryggalagda vägens längd. Castrén Resor 1: 240 (1852). — (fullt br. i religiöst spr.) närmande sig 5. (Dufvor) anses (i Egypten) så riktande, att man ordspråksvis säger, det en fader, som äger ett dufhus, icke må vara bekymrad om man åt sin dotter. Ödmann Str. förs. III. 2: 150 (1811). Äro vi bekymrade om vår salighet. Roos Andaktsbok 2: 465 (1847, 1871).
b) (†) full af (oro o.) räddhåga, närmande sig bet.: rädd. För hwem ästu så bekymrat och fruchtar tigh? Jes. 57: 11 (Bib. 1541).
c) (†) full af oroande ovisshet, närmande sig bet.: tveksam. Petrus begynte bekymbrat wardha wedh sigh sielff hwat syn thetta war. Apg. 10: 17 (NT 1526).
4) [jfr motsv. anv. i dan. o. ä. t.] (†) befattande sig (med ngt); i förb. vara bekymrad, vanl. med prep. med, äfv. om: sysselsätta sig med, befatta sig med, bry sig om; jfr BEKYMRA II 1 g, 2 c. Man hafwer .. ringa warit bekymbrad huru Skogerne j Rijket handteredes. RARP 3: 253 (1642). Men jag är här intet bekymbrad, hwarken om Gliset (dvs. bärnstenen) kommer af Kådan, eller .. (om det är) en Saft som springer utur Jorden. Rudbeck Atl. 1: 463 (1679). Syntaxis är om Orden bekymbrad, och lärer huru man dem .. ihopfoga skal. Wallenius Project H 4 a (1682). Nehrman Inl. t. jur. civ. 22 (1729). Vara bekymrad om hushållet, Rei familiaris rationem habere. Schultze Ordb. 2505 (c. 1755); jfr 5.
5) [jfr motsv. anv. i dan. o. ä. holl.] (†) mån (om), angelägen, nitälskande, nitisk; i förb. vara bekymrad om, äfv.: vinnlägga sig om, söka åstadkomma; jfr BEKYMMER 2 e, BEKYMRA II 2 c α. RP 2: 85 (1631). H. K. M. (har) altijd warit bekymbrat om at all splijt och oenigheet i religions sakerna måtte förekommas. Rothovius Äropred. B 3 a (1633). Huar och een rättsinnigh tienare (bör) .. uthj sin Administration wahra bekymbradh. J. Graan i HSH 31: 271 (1662). En .. Konung .., som hafwer .. warit högst bekymrat om Sweriges Lycksalighet. Rudbeck Atl. 3: 418 (1698). (Ett) om sitt språk bekymrat folck. Swedberg Schibb. 131 (1716). A(deln har) varit .. högt bekymrat, at vår rena Evangeliska lähra måtte blifva oförkränckt. 2 RARP 5: 528 (1727). Jag blef, liksom Logici, mer bekymrad om Ord, än om Sanning. Dalin Arg. 1: 139 (1733, 1754). Vara mer bekymrad om annars välfärd än sin egen, De aliena potius salute, quam de sua cogitare. Schultze Ordb. 2505 (c. 1755); jfr 3. De närvarande hörde honom med all upmärksamhet, och voro bekymrade, at samla de orden, som han talade. Mörk Th. 3: 62 (1758). jfr: Försöket att krossa Danmark kunde icke annat än väcka till verksamhet alla om den europeiska jemvigten bekymrade makter. Carlson Hist. 1: 511 (1855, 1883); jfr 3 a.
6) (†) bekymmersam; sorglig. På det de icke uti et vårdslöst, fåfängt och bekymrat lefverne måge förnöta deras dagar. Höpken 1: 157 (1739). Deras egna vilkor äro under förföljelsen bekymrada. Mörk Th. 3: 268 (1758).
Spalt B 1004 band 3, 1902