| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BELACKARE belak4are, i Sveal. äfv. 0302 (bela´ckare Weste; belàkkare Almqvist), m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. = ((†) belackara Palma (1613)).
person som (ofta l. gärna) belackar l. förtalar; bakdantare; smädare; jfr LACKARE. Syr. 5: 17 (Bib. 1541). Om Lastare, Örnataszlara och Belackara. Palma Kosm. 283 (1613; kapitelöfverskrift). Belackare lära altid finnas. 2 RARP 4: 239 (1726). Öfveralt (har) Belackarn, sårad af medborgares dygd och förtjenster, sökt at hos Allmänheten beröfva dem den heder han sjelf ej kunnat vinna. Kellgren 3: 157 (1785). (Djäfvulen) verkar ännu hos otrons barn såsom en fiende till Gud, en belackare af hans verk. Franzén Pred. 4: 122 (1844). Lysander Skr. 166 (1866). Han (var) ej .. så illa anskrifven hos det täcka könet, som hans belackare påstodo. Topelius Planet. 2: 57 (1889).
Spalt B 1019 band 3, 1903