| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BELE bele4 (bele´ Weste), v. -ler, -log, -logo, -lett, -ledd. vbalsbst. -ENDE.
— jfr BELACKA, v.2
1) hånfullt l. föraktligt l. öfverlägset le åt.
a) (nästan bl. i skriftspr.) göra (ngn l. ngt) till föremål för åtlöje; skratta åt, förlöjliga, göra sig lustig l. skämta öfver, göra narr af; äfv. med skärpt bet.: håna, begabba, drifva gäck med, göra spe af. Stagnell Bar. Sjelfklok 35 (1753). Der jag ett fel belett, der borde jag berömt. Bergklint Vitt. 27 (1772). Shakespear, som förgudas af Engelsmannen, beles på andra sidan om Kanalen. Rosenstein 3: 68 (1787). (De) belogo och smädade deras anstalter (till rikets försvar). Adlerbeth Ant. 1: 49 (c. 1792). (Tålamodet) beles (ofta) som en svaghet. Lehnberg Pred. 2: 375 (c. 1800). Tidens kloka ätt, / som beler hvad skaldens pensel målar. Tegnér 2: 83 (1813). Den store kungen låg i Bender. / Förödda voro re’n hans länder, / beledt hans namn, nyss ärorikt. Dens. 1: 155 (1822). Satirens ändamål (är) att bele det, som förtjenar åtlöje, och att derigenom åstadkomma en förbättring. Cederborgh Ungd. tidsf. 2: 271 (1834). (Hwasser hade) humor nog att bele sig sjelf. Strandberg 1: 354 (1862). ”Babels torn”, hvari Choræus beler filosofiens anspråk att lösa alla mensklighetens dunkla frågor. Snoilsky i 3 SAH 9: 55 (1895). Den så ofta beledde grefven af Chambord. Wirsén i PT 1899, nr 92 A, s. 3.
b) [med afs. på betydelseutvecklingen jfr fr. (se) rire de; jfr äfv. fr. se moquer de] (föga br.) närmande sig bet.: trotsa, sätta sig öfver. Vädrets yra beler alt hot och mänsko-befallning. Nicander Minnessann. 13 (1769). Han fåfängt ville ta sin myndighet i akt: / Ty Sisla uppenbart belog hans hela makt. Livin Kyrkost. 149 (1781). Din nåd, ditt hot jag spotskt beler. Arnell Sjöfr. 161 (1829). (Myteriets upphofsman) belog / En näpst befarad först från fjerran stränder. Strandberg 3: 446 (1856).
2) [med afs. på bet. jfr LE i bet. stråla, glänsa] (enst.) le öfver l. emot (i bildl. bem.), närmande sig bet.: bestråla, beglänsa. Då sorgen går öfver jorden, skulle icke ljuset bele dess armod med sina glada strålar? Almqvist Kap. 58 (1838).
Spalt B 1030 band 3, 1903