| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BELEFVAD bele4vad, i Sveal. äfv. 032 (bele´fvad Weste; belèvad Almqvist), p. adj.; adv. -T.
1) (†) älskvärd, angenäm, behaglig; äfv. närmande sig bet.: höfvisk (jfr 2). Hertog Eric war en lustogh (dvs. hurtig) och beleeffuat man, så att alle vndte honom gott. O. Petri Kr. 105 (c. 1540). Giff ther til (dvs. till gästabudet) hwadh tigh bör om tu wilt sittia ther medh, på thet the mågha wara gladhe medh tigh, Ther fåår tu äro medh, och man kallar tigh en sidhugh och beleffuat man. Syr. 32: 3 (Bib. 1541; gr. εὐκοσμίας χάριν λάβῃς στέφανον, Luther: holdseligen); jfr: Belefwad man, Syr. 32: 3. Skickelig, sedig, behagelig. Bib. 1703, Ordelista, samt: En belefwad och sidug man, .. then som höflig är, och ther igenom behagelig eller liuflig. Spegel Gl. 42 (1712); jfr äfv. cit. från Swedberg under 2. jfr: Belevad .. behagelig, .. (lat.) affabilis, comis, gratus, acceptus, acceptabilis. Schultze Ordb. 2756 (c. 1755); jfr 2 b, 3. — närmande sig bet.: ridderlig? (Under ett krig utmanade en latinare romarna på envig, sägande, att) Huar någhor wore såå beleuat och Lustigh (dvs. hurtig, frimodig) aff sigh, att han thorde försökiat, han giffue sigh vth till honom i markenne. L. Petri Oec. 48 (1559).
2) som vet att (l. röjer förmåga att) lefva (o. skicka sig) på tillbörligt l. passande l. finare sätt; särsk. med afs. på den konventionella uppfattningen af det tillbörliga. jfr: Belefwad man. Som wet lefwa och skicka sig. Swedberg Schibb. 196 (1716; förklaring af det under 1 upptagna stället Syr. 32: 3).
a) (†) hyfsad, bildad, civiliserad. Tyckiande ingen sig wara lärd, snell, klok och belefwat, som icke kunde tala, ju (dvs. åtminstone) förstå Latin. Swedberg Schibb. b 1 a (1716). I våra belefvade Europiska länder. Hasselquist Resa 96 (1750). Kännetecken .. at skilja upbrukade och belefvade Folkslag ifrån Barbarer. Botin Hem. 1: 1 (1755, 1789). Nödvändigheten, at, likasom andra belefvade folkslag, allmännare bygga hus af mindre eldfängde och mera varaktige ämnen, än trä. A. F. Cronstedt i VetAH 22: 197 (1761). — med adverbial till sättet (jfr b α γ’). Menande sig tå wara rett belefwat folck och vtlärda, när the hafwa warit i Zion, och af thess döttrar lärdt hwad a la mode är. Swedberg Dav. § 9 (1713); jfr b α. På thet at wi, så wel som mongt annat klokt och wel belefwat folck, motte få och behålla ett richtigt, welrychtat .. språk. Dens. Schibb. 2 (1716).
b) [jfr d. beleven samt motsv. anv. i nt. o. holl.] i fråga om umgängeslifvets o. den goda tonens fordringar.
α) om person: som vet att lefva o. skicka sig, som har lefnadsvett l. fint (umgänges)sätt l. världs- l. sällskapsvana; jfr ARTIG 2, 7; ofta med bibet.: förbindlig l. förekommande i umgänget. Gallant .. höflig, belefvad, urbanus. Serenius (1734); jfr β. (Han) Var en artig omgänges-man och mycket belefvad. P. J. Bergius Intr. i VetA 1758, s. 191. Utan att vara belefvad, är Holländaren ganska kruserlig. J. Wallenberg 226 (1771). Den höflige visar andra aktning; den belefvade visar denna aktning med ett passande iakttagande af bruk och sedvanor. Lidbeck Anm. 311 (1817). Det mest belefvade ibland folkslagen. Thomander Skr. 1: 712 (1846). Hon kände med sig sjelf, hon, den fint bildade, belefvade vesterländska damen, att hon betedde sig tafatt och tvunget inför dessa underlägsna arabiskor. Heidenstam End. 72 (1889). — särsk.
α’) (numera mindre br.) i uttr. göra (ngn) belefvad, bibringa (ngn) lefnadsvett l. (jfr β’) god ton. Dalin Arg. 1: 189 (1733, 1754). Dans är loflig ibland och gör en mänska belefvad. Nicander G. sann. 91 (1767). Weste (1807). Almqvist (1842).
β’) af god ton, af värld, världs-; i sht ironiskt. Sedan det blifvit et Mode och en del af en belefvad Menniskas skyldigheter, at resa til Brunnar, är man där rätt så tvungen som i Staden. Dalin Arg. 1: 215 (1733, 1754). Den belefvade Damen vet ej huru hon skall bära sig åt när hvarken det ena eller det andra vill räcka til. Därs. 265. I köket, med en slef, kan du dig bätre skicka, / Än uti Compagnie (dvs. sällskap), ibland belefvadt folk. Nordenflycht QT 1745, s. 168.
γ’) (†) i förb. väl belefvad (jfr a slutet); jfr VÄL-BELEFVAD. At man är väl belefvad, kan väl skicka sig ibland folk, har mycken verld, som man säger. Nohrborg 415 (c. 1765).
β) om uppträdande, skick, sätt o. d.: som vittnar om l. röjer l. öfverensstämmer med lefnadsvett l. fint sätt l. världsvana l. belefvenhet. Envallsson Ofört. möt. 34 (1786). Man fordrar för skådeplatsen det belefvade umgängets finare språk och seder. Leopold 5: 452 (1799). Sedan .. (Tessin) slutat sitt försvar, yttrade han, med stolt sjelfkänsla och belefvad värdighet … Crusenstolpe Mor. 1: 23 (1840). En yngling med .. belefvadt skick. Rydberg Ath. 1: 126 (1859, 1866). Ett utmärkt artigt och belefvadt väsen. Bremer G. verld. 1: 112 (1860). De mest belefvade ordalag. Blanche Bilder 2: 93 (1864). Han hostade belefvadt. Lysander Äfv. 37 (1872). Belefvad förställning är bättre än träta. Ödman Minnen 2: 142 (1881). jfr: Den goda ton, som mera gäller / Än vett och dygd och skicklighet; / Det falskhets gift, som oskuld fäller / Med en belefvad nedrighet. Kellgren 2: 65 (1777).
3) [jfr motsv. anv. i ä. holl.] (†) vänlig, välvillig, mild, blid; jfr BELEFVEN. Kropsens lijff, är itt beleeffuat hierta. L. Petri Sal. ordspr. 14: 30 (1561; Bib. 1541: itt blijdt hierta, Luther: ein gütiges herz). (Lat.) Comis .. Sällskapskär, belefvad, vänlig. Ekblad 64 (1764). jfr Schultze Ordb. 2756 (c. 1755; se under 1).
4) [jfr ä. holl. een seer kloek en beleeft man in oorlogs-saken] (†) erfaren, skicklig; bevandrad (i ngt). En hederlig Fru, .. en belefvad Hushållerska, sin Mans högra hand och sit Husfolks hopp. Dalin Arg. 1: 147 (1733, 1754). I dans och rolig lek jag ei belefvad var. Kolmodin Qv.-sp. 2: 313 (1750). jfr: Belevad .. longa experientia clarus. Schultze Ordb. 2756 (c. 1755). — världsklok (jfr 2)? Emedan (dvs. medan) Israel passera vil för nitisk, / Beteer sig Pontius belefvat och politisk. Brenner Pin. hist. 59 (1727).
Spalt B 1037 band 3, 1903