Publicerad 1903   Lämna synpunkter
BELIBBA, v. -ade.
Etymologi
[fsv. belibba; jfr sv. dial. belibba, smutsa (Ihre Dial. lex. (1766) m. fl.); jfr äfv. FÖRLIBBA, LIBBIG; bet. förgifta torde hafva uppstått under inflytande af mnt. lubben, förgifta (se LÖFJA, v.)]
(†)
1) (ned)smutsa, nedsöla. (Vargen) hade sigh aff hugg och dödhligh såår / Belibbat, och alt orenat sin håår. Fosz 125 (1621). Hunden .. belibbade Sängen mächta illa. Lindner 82 (1641).
2) förgifta. Att dieffuulen migh .. icke .. medh sijn glödande och belibbade skott (dvs. pilar) dräper. L. Petri Om nattv. F 1 b (1558). jfr: Heluitis grundsoppor, som dieffuulen såsom en förgifftigh Basilisk j Paradijs oss belibbat hadhe. P. Erici 3: 117 a (1582).

 

Spalt B 1042 band 3, 1903

Webbansvarig