| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BEMÄRKNING bemær4kniŋ, i Sveal. äfv. 032, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) (†) till BEMÄRKA 1, särsk. b β: (ett ords) betydelse l. bemärkelse. Rudbeck Atl. 2: 56 (1689). Jagh finner det (dvs. ordet sakristia) vthi gamla skriffter för (dvs. såsom) latinskt, vthi bemerckning af ett huus, der uthi Gudztiensten hållas skulle. Dijkman Ant. 46 (1703).
2) (†) till BEMÄRKA 2: iakttagelse; jfr ANMÄRKNING 1 a. Det var först vid en fortskridande Utveckling af själskrafterna … som menniskan .. hann förvärfva sig ett förråd af erfarenhet och bemärkningar öfver sig sjelf och den yttre naturen. Norrmann Eschenburg 1: 4 (1817).
3) [sannol. efter d. l. t.] (föga br.) till BEMÄRKA 3: anmärkning (se d. o. 2). Öfversigt af de särskilda Affecterne och Psychologiska bemärkningar öfver dem. Ekman Jakob Psych. 75 (1822). (Tegnér) försvarar .. Ingeborgs sentimentalitet med den bemärkning att en sådan finkänslighet i sjelfva verket skall träffas hos ”hvarje ädelt qvinligt väsen ..”. Sturzen-Becker S. arb. 1: 54 (1861). C. R. Nyblom i PT 1902, nr 126 A, s. 3. — särsk. närmande sig ANMÄRKNING 3: uttalande af kritik (öfver ngt), påpekande af ngt som man finner mindre tillfredsställande. Jag (har) med uppriktigaste tacksamhet emottagit dina bemärkningar öfver Gylfe. P. H. Ling i Tegnérs ppr 48 (1812). Jag skall nu i det följande först bemöta Hr L:s bemärkningar rörande gångspången, hvilka för öfrigt alls icke träffa sakens kärna. W. Carling i Tekn. tidskr. 1900, A. B. s. 39.
Spalt B 1126 band 3, 1903