| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BENEKA, v. -ade.
(†)
1) [jfr motsv. anv. i d. o. ä. holl.] vägra sitt samtycke l. bifall till, vägra att gå in på; vägra, neka; afslå. Hoffmänn och knechtter haffue tiidt och offte aff oss begäret thet wij .. skulle skriffue for them tiill Hög:te K. M. åm en nådig hielp .., huilcket, wij them i lengden icke heller wisthe att beneke. FH 4: 158 (1556). Ville dhe hvarcken beiaka vårt förslagh, och eij heller dhet aldeles beneka och refutera. A. Oxenstierna Skr. 2: 655 (1624). Växiö domk. akt. 1683, nr 10.
2) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. ä. holl.] bestrida, förneka, neka till. Hist. handl. XIII. 1: 183 (1565). Kirstina .. tillfrågades, om hon kan beneka, det hon ju skellt sin Moder .. för en Trollhex. Kulturhist. meddel. 3: 74 (i handl. fr. 1706).
3) förneka, icke kännas vid, öfvergifva, affalla ifrån. Förr än vi velle beneka och vika ifrån then lärdom, som vi hafve både lif och salighet igenom. RA 1: 551 (1547).
Spalt B 1173 band 3, 1903