Publicerad 1903   Lämna synpunkter
BENLING be3nliŋ2 (be`nling (med) sl(utet) ē Weste) l. (i vissa trakter af Norrl., med dialektisk anstrykning, i sht om skinnet från renarnas ben) BELLING l. BÄLLING bäl3iŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar, ngn gg -or (Kamraten 1895, s. 94).
Ordformer
(be(e)nling Lagförsl. 518 (c. 1606), Linné Ungd. 2: 144 (1732) osv. belling J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 37, Düben Lappl. 135 (1873), Heurgren Fr. polcirk. 64 (1892) m. fl. bälling S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 63 (i ssgn Reen-). beling Skråordn. 318 (1546; i ssgn twe-), J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 51, Broman Gl. (1736). bäling Linné Ungd. 2: 144 (1732). billing Broman Gl. (1736), Högström Lapm. 148 (1747), Rothof 397 (1762), Sidenbladh Allmogem. i N. Ångerm. 35 (1867; ss. högsvensk öfv. af målets bälling))
Etymologi
[fsv. benling (FH 3: 65: ræffskins benlingha); jfr sv. dial. benling, belling, bälling, bäling m. fl. former (se Rietz), ä. d. benling, nor. belling, nt. beenlink, t. beinling; afl. af BEN, sbst.1 II. — Formerna med ll bero på assimilation af nl till ll; jfr den analoga ä. utvecklingen af TVILLING, motsv. fht. zwiniling]
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial., ä. d., nor., nt. o. t.] (numera i sht med en viss teknisk anstrykning l. i bygdemålsfärgadt spr.) skinn på djurs ben; i sht om det från benen afdragna skinnet; jfr BENING. Utaf belingarna och hufwud-skinnet (på renarna göras) Håsar, Skoor och handskar. J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 51. Huden eller Skinnen på Sälns ben, Benlingar kallade, brukas om vintertiden til skor och vantar i Nårland och Finland. Rothof 530 (1762). Benlingar och mindre hudstycken begagnas till limkokning. Skogman Eug. 1: 52 (1854; i en skildring af slakterierna i Buenos Ayres). Penningpungen bestod ännu för icke länge sedan (hos den finska allmogen) af ett kattskinn med kvarsittande benlingar. Retzius Fin. kran. 24 (1878). Skor af smorläder ..; ofvanlädret, hvartill hals, buk eller benlingar icke få användas. SFS 1891, Bih. nr 72, s. 11. Vi finska pojkar använda (till skidbeklädnad) mest benlingor .., huden af renens smalben. Kamraten 1895, s. 94. — jfr HUND-, KATT-, REN-, RÄF-, SOBEL-, TVE-BENLING m. fl.
2) [jfr de i sv. dial. o. nor. förek. bet. stöfvel- o. strumpskaft, i sv. dial. äfv. ”nedre delen af långbyxor, vidfogade med skinn” (Rietz), samt den i nt. o. t. förek. bet. strumpskaft] (i bygdemålsfärgadt spr.) plagg (i sht af skinn) som betäcker underbenet; jfr DAMASK. En lappäsk med s. k. bellingar (engelsmännens leggins). Nordenskiöld Vega 1: 460 (1880). Schulthess (1885). — jfr TRIKÅ-BENLING.
3) (numera knappast br.) affall vid bearbetande af läder. Benlingar, eller skräden til härdningar. Dermed förstås större eller mindre affalsbitar af beredt tjockare eller tunnare Sålläder. Regl. 5 Maj 1807. SFS 1847, nr 32, s. 3.
4) (enst.) småstycke, bit, smula (af kött). Carne frito — stekt kött — som först kokas och sedan sönderhackas eller rättare sönderplockas i små benlingar. Gosselman Col. 2: 87 (1828, 1830).
5) (†) om benet mellan knäet o. foten. Hugger man af androm tummelfinger eller framfoot, som ähr in till beenling. Lagförsl. 518 (c. 1606). Broman Gl. (1736).
Ssgr (till 1; i sht i vissa trakter af Norrl.): BENLINGS- l. BELLINGS- l. BÄLLINGS-HANDSKE30~20. Broman Gl. (1736). —
-SKO~2. Düben Lappl. 151 (1873).

 

Spalt B 1177 band 3, 1903

Webbansvarig