| Publicerad 1904 | Lämna synpunkter |
BERÄTTARE berät4are, i Sveal. äfv. 0302 (berä´ttare Weste; ber`ättare Almqvist), m.||ig. (om kvinna användes dock vanl. BERÄTTARINNA l. BERÄTTERSKA); best. -en, äfv. -n; pl. =.
1) (†) till BERÄTTA I 2. — särsk.: (hemlig) rapportör, spion. De talrika berättare, som han (dvs. K. XIV J.) använde. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 262 (c. 1840).
2) till BERÄTTA I 3: person som meddelar l. omtalar l. förtäljer (ngt). Wikforss (1804, under erzähler). De ville icke såsom åklagare, utan blott såsom berättare och vittnen frambära hvad Germanicus dem uppdragit. Kolmodin Tac. 1: 205 (1833); jfr 1. Salisbury. Hvad annat ondt har jag er gjort, min fru, / Än talat om ett ondt som andra öfvat? Constance. Men detta onda är i sig så bittert / Att det olidlig gör berättaren. Hagberg Shaksp. 2: 272 (1847). Runeberg 5: 51 (1860). Ålund Lemcke Est. 422 (1868). — oeg. Skriften (dvs. bibeln) är till den största delen en berättare; äro barnen väl gemenligen en sådan obenägne? Thomander Pred. 1: 175 (1849). — särsk.
a) med afs. på en persons förmåga att i tal l. skrift framställa l. skildra en handling l. händelser, berätta anekdoter o. d.; person som har (god, klen osv.) förmåga att berätta. En god, förträfflig, klen, skral berättare. Den unge Walter Scott (var) väl bekant ibland sina kamrater .. såsom den förundransvärdaste och förträffligaste berättare. Geijer I. 2: 197 (1839). Det rykte, Fryxell vunnit såsom berättare, motsvarades icke af hans förmåga såsom historieskrifvare. NF 5: 445 (1882). Han nerskrifver sina hågkomster .. med den fint bildade och litterärt drifna berättarens stil och disposition. O. Levertin i SvD(L) 1904, nr 24, s. 4.
b) (mindre br.) författare (af berättelse, reseskildring o. d.). Berättaren .. begår .. två temligt stora topografiska fel. Leopold 5: 285 (1804?). C. G. Styffe i VittAH 24: 284 (1860). Hamilton i SAH 53: 120 (1878; om förf. till en ”Berättelse hvad sig tilldrog Åren 1718 och 1719 efter Konung Carl XII:s död, vid och under Arméens Retirade utur Norrige”). jfr: I böcker, broschyrer, tidskrifter o. d. betecknar den skrifvande sig oftast som författaren … Mera sällan får man se uttrycken ”den, som skrifver dessa rader” och ”berättaren”. Cederschiöld Skriftspr. 128 (1897).
c) (ny anv.) tonk. solist representerande det episka elementet i ett oratorium. Det lär äfven varit han (dvs. Carissimi) som (i oratoriet) .. införde en ”berättare” (historicus), motsvarande evangelisten i Passionerna. Valentin Musikhist. 2: 32 (1901).
-GÅFVA~20. Atterbom Siare VI. 2: 249 (1849). En ovanligt lycklig berättargåfva. Ny sv. tidskr. 1880, s. 130. —
-KONST~2. NF 4: 1565 (1881). Sylvestre Bonnards skildring af sitt besök i Neapel och Girgenti, en liten pärla af .. personlig berättarkonst. G. Nordensvan i Nord. tidskr. 1893, s. 179. —
-LEK(EN)~2. Berättarleken. En af de lekande föreställes hafva gjort en resa och berättar derom. Hubendick Flick. lek. 66 (1879, 1883). —
-TALANG~02. E. Fryxell i Ny sv. tidskr. 1887, s. 429. I den humoristiska genren hade Augustin mycken berättartalang. Quiding Hvidehus 54 (1899). —
-TON ~2. Romanzen .. sluter sig icke så nära till texten (som den genomkomponerade sången), utan anslår mera den allmännare, allvarliga eller burleska berättartonen. Ljunggren Est. 2: 317 (1860, 1883).
Spalt B 1374 band 3, 1904