| Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
BESKITA beʃi4ta l. 032, v. -skiter, -sket, -sketo, -skitit, -skiten; se för öfr. SKITA. vbalsbst. -ANDE; -ARE (Schultze Ordb. 4293 (c. 1755; i bet. 2)).
1) [jfr motsv. anv. i d., holl., mnt., t. o. eng. samt sv. dial. beskeden] (numera knappast br.) vulg. träcka på l. i, förorena med exkrementer; jfr BETRÄCKA. Bång (dvs. rädd) war Brun (dvs. björnen) och besket sin Byxe. Fosz 60 (1621). Lex. Linc. (1640; under concaco). Intet wiste Käringen rättare, än hon skulle hafwa beskitit Sängen. Lindner 88 (1641). Och när tu gick aff Staden vth, / Tå beskest tu hwar endest Knuut. Bedlegr. 19 (1647). Serenius (1741). Lind (1749).
2) [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. t.] (†) bedraga (på ett smutsigt l. skamligt sätt). Fosz 219, 510 (1621). Schultze Ordb. 4293 (c. 1755).
Spalt B 1491 band 3, 1905