| Publicerad 1907 | Lämna synpunkter |
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Hälsingl., Blekinge), nor. o. isl.] munstycke på betsel, bett; jfr MIL(E), MUN-LAG. Bett eller betul Orea, æ, pastomis, στόμιον. Helsingius (1587). (Isl.) Mel, (lat.) Frænum, (sv.) Myl, Bettul. Verelius Ind. 172 (1681). Bett, bettul, järnet eller munstycket i betslet. Lind (1749; under zaum-gebiss). Bettul .. Pars freni, quam mordet eqvus. Sahlstedt (1773). Weste (1807). Lyftes eller skrynklas munviken, d. v. s. utöfvar beteln genom för hög spänning en tryckning nedifrån uppåt, så agerar läpparnas kraft uppifrån nedåt, hvadan beteln blifver stum och trög i sin gång. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 28 (1836). Ryttaren eller kör-karlen har då (dvs. när gasten hänger sig på lasset) ingen annan råd, än att stiga af, taga af betteln eller munlaget, och spotta derpå tre gånger. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 465 (1864). — jfr MUN-, TRÄ-BETEL.
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Smål., Spegel Gl. 49 (1712); Västergötl., Hof Dial. vestrog. 89 (1772); i östsv. dial., Freudenthal Vöråm. 63, Ordb. ö. Närpesm. 12) o. isl.] enkelt betsel, tränsbetsel; grimma; kapson. Wollimhaus Syll. (1649; under camus). Salberg Gram. 88 (1696). Betul, grijma, camus. Dict. Hamb. (1700). Serenius (1757; under scatch). Frenum .. Betsel, betol. Ekblad Lib. mem. 131 (1764).
Spalt B 1991 band 4, 1907