| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
BETUNGA, f.
(†) tunga, börda.
1) olägenhet, besvär (se d. o. I 1 b o. II 2); jfr BETUNG o. BETUNGA, v. 2. Vg. fornm. tidskr. II. 4—5: 79 (1590). Konung Eumenes är Asien til mycket större öfwerlast och betunga, än såsom Konung Antiochus war. Schroderus Liv. 808 (1626). Dhe månge beswär och betunga dem (dvs. regeringens medlemmar) öfwerhengia. RARP 3: 30 (1638).
2) (skatte)börda o. d.; onus, besvär (se d. o. I 2 b); jfr BETUNGNING b β o. BETUNGA, v. 2 d. Fin. urk. I. 3: 27 (1593). Den stoore gestningh och betunge, som the (dvs. invånarna i Hälsingfors) vthstådtt haffwe. SUFH 1: 71 (1600).
Spalt B 2113 band 4, 1908