| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
BEUNDRA beun4dra, i Sveal. äfv. 032 (beu´ndra Weste; beùnndra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ARINNA (se d. o.), -ERSKA (se d. o.).
1) [jfr motsv. anv. i holl.] (†) undra på, förundra sig öfver, förvånas öfver, finna underlig l. sällsam; i pass.: vara l. blifva föremål för undran l. förvåning. Ingen ting talas på, ingen undrar på något ogudaktigt väsende ..; men en san och oskrymtad Gudsfruktan, den blir både beundrad, försmädad och förföljd. Murbeck Catech. arb. 1: 406 (c. 1750). M(in) H(erre) lärer tillika med mig beundra, at den, hvars tunga aldrig kunnat tala något Språk, skrifver om tungomål och språk, och penetrerar til deras origine. Björnståhl Resa 1: 72 (1770; i fråga om en döfstum person); jfr 2. (Han) begaf sig .. till sitt hemvist, med ett obekymradt anlete öfver de förbigåendes halflöje, hvilka efter vanan beundrade sällsamheten af hans resetyg. Leopold 6: 198 (1786). Att jag öppnade och läste (brefvet) .. var väl icke så underligt, men att jag verkligen vågade inlemna detsamma på Posten, har jag mången gång sedermera beundrat. Cederborgh OT 1: 18 (1810).
2) [jfr motsv. anv. i d., t., holl. o. ä. eng.] se på l. se upp till l. betrakta l. tänka på (ngt l. ngn) med förundran förenad med gillande l. vördnad l. förtjusning, vara l. blifva hänförd l. betagen af l. intagen af beundran för, känna l. hysa beundran för (ngt l. ngn). Omgifven af döde, midt ibland grafvårdar och ärestoder känner man (i Westminster abbey) hos sig en vördnadsfull rysning, under det man beundrar de lefvandes berömliga omsorg, att förvara minnet af sina store män och lysande snillen. J. Wallenberg 103 (1769). Lejonets ädla, mäktiga grymhet förbannas: / Hjeltens firas, beundras, dyrkas i eviga slägter. Thorild 1: 42 (1782). Det är naturligt att beundra det lysande och ovanliga. Leopold 3: 335 (1794, 1816). En hvar kan icke bli en genius, / .. / men hvem som vill kan pröfva, förr’n han dömer, / .. / kan känna sjelf det sköna han beundrar. Tegnér 2: 208 (1820). Hamlet är ett af de mest invecklade, mest beundrade och mest klandrade af Shakspeares sorgespel. C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 121. (Han var) föga fallen .. att beundra något annat än sig sjelf. Rydberg Frib. 222 (1857, 1866). Ni skall beundra dessa vackra höjder på ömse sidor om elfven. Ödman Vexl. bild. 39 (1887, 1893). (Förf:s mor) beundrades i ungdomen för sin skönhet. De Geer Minnen 1: 4 (1892). Trots skilda meningar i mångt och mycket beundrade George Sand och Flaubert hvarandra. Wirsén i PT 1904, nr 222 A, s. 3. — särsk.
a) abs. (Dalin) var poet genom tanken, rimmet och hvardagsspråket; hvilket just är det, som ger åt mängden på en gång nöjet att begripa och beundra. Leopold 5: 437 (1799). En gång hade Leopold läst opp en vers med excellent ton och gest, och då hade Sjöberg setat i kanapén och beundrat. Choræus Bref 108 (1802). Jag (tycker) .. i allmänhet .. (ej) om, att man förr vänjer sig att förakta än beundra. V. F. Palmblad (1811) i Bref rör. N. Skol. hist. 273. De skönaste ögonblicken i vår lefnad äro .. de, då vi älska eller beundra. Tegnér 5: 308 (1823). Franzén Skald. 4: 283 (1832).
b) i p. pr. närmande sig adjektivisk anv.; ngn gg ss. adv. Beundrande min, blick. Dalin (1850). Hvad som hos den franske Cæsar (dvs. Napoleon III) beundrande nämndes en imperatoria brevitas (dvs. en lakonism passande för en kejsare) får hos andra mindre smickrande namn. SDS 1877, nr 179, s. 2. Beundrande ögon hon möter, / så ofta på gatan hon går. Lybeck Dikt. 1: 122 (1890); jfr c. (Ifrågavarande) damer .. blefvo (snart) föremål för Tegnérs beundrande hyllning. Wrangel Brinkman 222 (1906); jfr c.
c) (hvard.) med afs. på person af motsatt kön, närmande sig bet. svärma för, vara förälskad i; jfr BEUNDRARE slutet, BEUNDRARINNA slutet. Redan som skolflicka gick hon och beundrade sin nuvarande man.
Spalt B 2221 band 4, 1908