| Publicerad 1909 | Lämna synpunkter |
BIFIGUR bi3~figɯ2r, r. l. m., i bet. b m.||ig.; best. -en; pl. -er.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl. samt t. nebenfigur] i fråga om ett konstverk, i sht en målning: figur utan själfständigt intresse, accessorisk figur; jfr ACCESSOIR slutet, BIARBETE 2, STAFFAGE. Wikforss (1804; under nebenfigur). Dalin (1850). Kindblad (1867). Björkman (1889). SFS 1909, nr 317, s. 8.
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] i fråga om litterärt arbete, särsk. ett skådespel: biperson. Vore Dacke i poemet annat än en bifigur, så skulle jag äfven önskat, att han blifvit framstäld med något mera storhet och ädelhet, vare sig som härförare eller som svärmare. Tegnér 6: 74 (1827). Bifigurerna i en dikt af hvilket slag som hälst blifva naturligtvis lätt mera typer än individer, men alla bifigurer äro ju ej af en så underordnad art, att man måste eller bör affärda dem med ett par penndrag. G. Nordensvan i Nord. tidskr. 1885, s. 442. Bifiguren, läkaren (i skådespelet Grefven af Antwerpen) är utmärkt tecknad. C. Snoilsky (1899) hos Warburg Snoilsky 472.
Spalt B 2472 band 4, 1909