| Publicerad 1909 | Lämna synpunkter |
BIFORM bi3~for2m, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
form l. bildning l. art af (i förh. till annan) mindre betydenhet, sekundär form. — särsk.
a) (knappast br.) i fråga om skrifstil: särskiljande (o. för en viss bokstaf karakteristiskt) streck l. tecken (fogadt till skriftens l. bokstafvens grundstreck l. grundform). Utom dessa grundformer, som äro lilla alfabetets hufvudformer .. nyttjas ett fåtal tecken för att skilja vissa bokstäfver från andra, som i öfrigt likna dem; dessa kallas biformer. Norén Välskr.-skola 8 (1877). Bokstäfverna å och ä bildas i likhet med a med tillägg af brukliga biformer. Därs. 9.
b) (mindre br.) närmande sig bet.: detalj. Det organiska i de struktiva formerna dränktes (i den s. k. jesuitstilen) i en öfversvämning af dekorativa biformer, hvilka framhäfdes som det väsentliga. NF 7: 1206 (1883).
c) (numera knappast br.) språkv. infinit form l. nominalform af verb. I aktivum som passivum (märkas) trenne biformer .. infinitiv, .. participium och .. supinum. Tullberg Sv. spr. 2: 36 (1836). Svedbom Satsl. 18 (1845, 1855). Schiller Sv. spr. 142 (1859).
d) [jfr motsv. anv. i t.] afart, underart, varietet, variant. Vid Niederaunau i Nedre Franken har hittats en försämrad biform (af den nämnda spänntypen). H. Hildebrand i Ant. tidskr. 4: 99 (1872). Såsom en biform till hydrian kan den s. k. stamnos eller olla betraktas, hvilken skiljer sig från hufvudformen däruti, att det lodräta handtaget bortfallit, och att halsen och mynningen blifvit vidare. L. Kjellberg i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1898, 1: 19 (i fråga om antika kärltyper). jfr: (Dr Atterberg) redogör för ett af honom uppstäldt delvis nytt system öfver det odlade kornets varieteter .. med begagnande af en .. ny nomenklatur för af honom antagna underarter, afarter .. formgrupper, hufvudformer och biformer. P. Bolin i Sv. utsädesfören. tidskr. 1900, s. 23. — särsk. [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] språkv. (mindre vanlig) ngt afvikande form (af ett ord l. böjning l. dyl.), sidoform, variant. (Fsv.) Ællipti (dvs. ”elfte”) och dess biformer äro ej ofta synliga. Rydqvist SSL 2: 578 (1860). Ankar finnes även i prosa som biform till ankare. Berg Poet. frih. 12 (1903).
Spalt B 2478 band 4, 1909