| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
BINDARE bin3dare2 (bi`ndare Weste), i bet. 1 a α, 1 b, 2 o. 3 m.||ig. (om kvinna nyttjas i vissa anv. BINDERSKA), i bet. 1 a β, γ o. 4 r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
α) manlig person som (tar upp o.) binder den afmejade säden i kärfvar; jfr BINDERSKA b. Det afhuggna svepes behändigt til en kärfva och lägges ner på marcken med band under, hvilken af bindaren som följer efter 2 a 3 skärare, bindes. E. Lencquist i Tidn. utg. af et sällsk. i Åbo 1775, s. 184. (Bells skördemaskin) nedlade tillräckligt säd för att sysselsätta 6 à 8 bindare. Qvartalsskr. f. landtm. I. 3: 63 (1833). Grotenfelt Jordbr. met. 372 (1899).
β) på själfbindande skördemaskin befintlig apparat som förrättar bindningen, bindapparat. M. Weibull i Tidskr. f. landtm. 1890, s. 633.
b) till BINDA, v. 5 b, i ssgrna BORST-, KARDUS-, KVAST-, KÄRF-, TOFS-BINDARE m. fl. — särsk. till BINDA, v. 5 b β, i ssgrna BINDAR(E)-VERKSTAD o. TUNN-BINDARE.
a) [jfr t. binder] till BINDA, v. 10 a: bindsten (se d. o. 2 a). Beklädnadsmurarne sakna allestädes bindare. Brunius Resa 1838 31 (1839). — särsk. till 10 a α: bindsten (se d. o. 2 a α). Stål Byggn. 1: 228 (1834). Det äldre (medeltida förbandet) med två löpare och en bindare efter hvarandra och derefter åter två löpare och en bindare kallar jag munkförband. S. Ambrosiani i Sv. fornm. tidskr. 11: 154 (1901). G. Upmark i Uppland 1: 590 (1905).
b) bindsten (se d. o. 2 b). Måtten (på parisisk gatsten) få .. icke variera mer än 1 cm. öfver eller under de angifna med undantag för bindare, där längdvariationen får vara 1 1/2 cm. öfver eller under. Tekn. tidskr. 1901, K. s. 138.
(1 a) -BORD~2. på själfbindande skördemaskin befintlig skifva på hvilken bindningen försiggår. Från elevatorn aflämnas säden på bindarbordet, som är förfärdigadt af trä eller plåt. A. Sjöström i Landtbr. bok 4: 352 (1905). —
(1 b slutet) -VERKSTAD~20. (mindre br.) tunnbindarverkstad. Bindare- och laggkärlsverkstäder. Höjer Sv. 2: 908 (1879).
Spalt B 2689 band 4, 1910