| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
BINDEORD bin3de~ω2rd, äfv. BINDORD bin3d~ ω2rd (bi`ndord Weste), n.; best. -et; pl. =.
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (numera knappast br. utom i a α o. b) språkv. till BINDA, v. 21 a γ, om ord som förbinder satser l. satsdelar. At (i en stenskrift) utdöma alla nödiga bindeord, såsom här: så, och, eller dylika, är rent af en galenskap. Bergklint M. sam. 1: 230 (1781). Bindord .. Ord, som i satser sammanbinder andra. Dalin (1850). Vi hafva ett verb vara som har den rent formella grammatiska bestämmelsen att förbinda ett subjekt med dess predikat. Många språk hafva icke något sådant bindeord. Stjernström Whitney 93 (1880); jfr 2. jfr: Bindord .. I allmänhet: Ord, som i sattser sammanbinder andra. Härmed förstås dock gemenligen endast Bindebiord, Konjunktion. Almqvist (1844); jfr a. — särsk.
α) (fullt br.) konjunktion (såväl samordnande som underordnande). Fichtel Wegweiser 7 (1717). Giese Sprachm. 1: 24 (1730). Weste (1807). Enberg Sv. spr. 191 (1836). De koordinerande bindeorden. Cederschiöld Skriftspr. 215 (1897). Vid uppräkningar utsätter man vanligen bindeorden och, eller endast mellan de två sist uppräknade orden. Hagfors Folksk. spr. 1: 9 (1898). Bindeord, som äro främmande för talspråket, undviker hon (dvs. Selma Lagerlöf i Nils Holgersons resa) helst. Cederschiöld Spr. i spr. 2: 23 (1909).
β) samordnande konjunktion. Samordnade satser förenas vanligen af samordnande (koordinerande) konjunktioner, hvilka kallas bindeord. Löfgren Ty. spr. 109 (1880, 1890; motsatt fogeord, underordnande konjunktion).
γ) kopulativ konjunktion; jfr uttr. bindande konjunktion (se BINDA, v. 21 a γ slutet). Tiällmann Gram. 227 (1696).
b) (ny anv.) gemensam benämning på preposition o. konjunktion. Bindeorden äro af två slag: prepositioner och konjunktioner. Beckman Sv. spr. 167 (1904). — jfr ORD-, SATS-BINDEORD. — Anm. Hos Nordvall Modersm. 22 (1863) kallas prepositionen ordbindeord, konjunktionen satsbindeord, utan att dock bindeord uppträder ss. gemensam benämning för båda.
c) (†) gemensam benämning på konjunktion, relativt adverb samt determinativt pronomen o. adverb. Svedbom Satsl. 58, 59, 66 (1843, 1855). Schiller Sv. spr. 23 (1859). — särsk.
β) i förb. hänförande bindeord, underordnande konjunktion l. relativt adverb. Svedbom Satsl. 66 (1843, 1855). De bindeord, som hänföra bisatser och hufvudsatser till hvarandra, bestå af två delar: ett determinativum (= hänvisande bindeord) uti hufvudsatsen, och ett relativum (= hänförande bindeord), som är det egentliga bindeordet och har sin plats i början af bisatsen. Schiller Sv. spr. 23 (1859).
γ) i förb. hänvisande bindeord, determinativt pronomen l. adverb. Svedbom Satsl. 66 (1843, 1855). Schiller Sv. spr. 23 (1859; se under β).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (föga br.) (språkv. o.) log. kopula. Omdömet (måste) .. uppgifva, om subjektet och predikatet låta förena sig i en enhet eller icke, och detta sker genom bindeordet (copula). Tuderus Kiesewetter 46 (1806). Afzelius Log. 15 (1839, 1864). Wolffram Log. 18 (1903).
Spalt B 2693 band 4, 1910