Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
BINGEL biŋ3el2 (b`inngäl Almqvist), r. l. m.; best. -n, ngn gg -en (Fries Ordb. (c. 1870)); pl. (knappast br.) binglar (Almqvist (1844)).
(individ l. art af) växtsläktet Mercurialis, särsk. Mercurialis perennis Lin., bingelgräs, bingelört; jfr MERKURIUS-GRÄS. Linné Flora nr 823 (1745). De torkade rötterne af Bingeln meddela vatten, som kokhett pågjutes, eller ock dermed kokas vacker färg. Retzius Flora oec. 457 (1806). Torkad blir Bingelen svartblå, hvilket i förening med det Latinska namnet förvärfvat honom rop för magiska egenskaper. Fries Ordb. (c. 1870). Eteriska oljor i en mängd växter, såsom tall, gran, törel, jordgalla, bingel. Bohm Husdj. sjukd. 50 (1902). Lyttkens Sv. växtn. 620 (1907). — jfr BLÅ-, GREN-, HUND-, LUND-, SKOGS-, ÅKER-BINGEL m. fl.
-GRÄS-SAFT —0~2. [jfr t. bingelsaft] När tu Händerna medh Papel-Salwa eller Bingelgräässafft bestryker, må tu vthan fahra sticka Fingrarna .. i hett smält Bly. Hildebrand Magia nat. 82 (1654). —
-STÅND~2. Marken (i en skånsk skog om våren) .. har olivgröna fält af saftiga bingelstånd. Rosenius Naturstycken 6 (1897). —
-ÖRT~2. [jfr d. bingelurt, holl. bingelkruid o. t. bingelkraut, ä. t. büngelkraut] bingel. Mercurialis, herba. Bingelört. Linné i VetAH 1741, s. 87. Nyman Fanerogamfl. (1873). Lyttkens Sv. växtn. 620 (1907).
Spalt B 2706 band 4, 1910