Publicerad 1910   Lämna synpunkter
BINOMIAL bi1nomia4l l. -nå- l. -nω-, l. 01—, adj., förr äfv. BINOMINAL, adj.l
Ordformer
(binomial Bonnycastle Alg. 54 (1801) osv. binominal Sturtzenbecher Ing.-lex. 70 (1805; i ssgn binominal teorem), Luttropp Terquem 87 (1832))
Etymologi
[jfr eng. binomial, af nylat. binomialis, af mlat. binomius (se BINOM)]
mat. binomisk; i sht i ssgr. Bonnycastle Alg. 54 (1801). Ekbohrn Främ. ord (1904).
Ssgr: BINOMIAL-KOEFFICIENT(ER)1003~ l. 0103~00102 l. ~01002. koefficient(er) till (de) särskild(a) term(erna) i serie(rna) som utvecklats efter Newtons binomialteorem. Lindman Alg. 70 (1875). Collin Alg. 2: 1 (1906). —
-TEOREM~002. (af Newton uppställd) regel efter hvilken hvarje dignitet af ett binom omedelbart kan utskrifvas under formen af ett polynom där likformiga termer äro sammanslagna; i sht best. o. i förb. Newtons binomialteorem. Sturtzenbecher Ing.-lex. 70 (1805). Binomial-theoremet [lagen för binomers digniteter]. Björling Alg. 1: 72 (1849). Newtons binomialteorem för hela tals exponenter lär oss, att omedelbart utveckla en dignitet af en binom i termer. Collin Haglund Alg. 118 (1900).

 

Spalt B 2712 band 4, 1910

Webbansvarig