| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
BISTÄMMA bi3~stäm2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
mus.
1) [jfr t. nebenstimme] ackompanjerande stämma; motsatt HUFVUDSTÄMMA l. melodiförande stämma. (Sångstämmorna indelas) med hänsigt till stämmornas relativa större eller mindre betydelse: i Hufvud- och Bistämmor. Höijer Musiklex. 485 (1864). I det homofona skrifsättet är en stämma hufvudstämma, och de andra tjena denna blott till fyllnad, till accompagnement; de kallas bistämmor och sakna sjelfständigt innehåll. Bauck 1 Musikl. 2: 31 (1871).
2) [jfr t. nebenstimme] orgelstämma som icke instämmer med orgelns grundton utan angifver kvinten l. tersen däraf l. bådadera o. tjänar till att göra tonen mera fyllig; jfr HJÄLP-STÄMMA. Man (bör) aldrig ensamt .. dra an Hjelp- eller Bistämmorna, hvilka blott äro ämnade till Grundstämmornas förstärkning. Knecht Handb. f. orgsp. 83 (1825). Bistämmorna, hvilka mest åsyfta åstadkommande af kraft och fyllighet, användas endast tillsammans med flera grundstämmor af olika fottal. Lagergren Orgelskola I. 5: 1 (1894).
3) (†) om annan ton i ett ackord än den på hvilken det är byggdt; jfr BITON. En General-Basist tage sig til vara, när han til thons Secunda slagit an Sextam majorem med sina Bijstämmor, at han .. icke lemnar ute det til den följande Noten höriga greppet. Londée Kellner 65 (1739).
Spalt B 2793 band 4, 1911