| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
BISÄTTNING bi3~sät2niŋ (bi`sättning Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) (fordom) till BISÄTTA 1: sängledning; jfr BISITTNING 1. Denna underliga, urgamla ceremoni, der brudparet i en rikt prydd stor säng, antingen i liggande ställning (deraf ordet biläger) eller sittande på sängkanten (deraf bisittning och bisättning) mottog bröllopsgästernas lyckönskningar. E. Jacobsson i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1894, s. 78.
2) till BISÄTTA 4. Schultze Ordb. 3941 (c. 1755). Dalin (1850). — särsk. konkretare, om själfva akten då lik bisättes. At man icke, .. gör twenne åthskillige Acter och Processer, aff neder- eller Bysättningar och Jordefärder. Stadga ang. borg. trolofn. 5 okt. 1664, § 26. (K. XI:s) Castrum Doloris var ei aldeles färdigt nedre i Kyrckan, der en Solenne Bisättning skulle ske d. 13. Maji. Nordberg K. XII 1: 34 (1740). Så väl vid bisättningen som vid begrafningen (näml. G. III:s) var akademien närvarande. Ljunggren SAHist. 1: 160 (1886). PT 1910, nr 142 A, s. 3.
-HUS~2. (föga br.) grafkapell. Kindblad (1867). På kyrkogården finnes ett mindre (grafkor) för ätten Bonde till Björnö, numera begagnadt till bisättningshus. Höjer Sv. 1: 72 (1873). —
Spalt B 2796 band 4, 1911