| Publicerad 1913 | Lämna synpunkter |
BLASERAD blase4rad, i Sveal. äfv. 032, p. adj.; adv. -T. Anm. Stundom användes den fr. formen blasé. Knös Dikt. 1: 176 (1852). Ekeroth Artistlif 130 (1893).
som på grund af öfvermättnad förlorat förmågan att njuta af andra än de mest raffinerade nöjen o. öfverhufvud reagerar endast för mycket starka intryck, som saknar intressen o. hänförelse, indifferent, likgiltig; med prep. på, öfvermätt på. En blaserad man, stadd på upptäckts-resa efter ”den landtliga oskulden”. Flygare (1851; boktitel). Blaserad. Utlefvad; ledsen vid lifvet. Konv.-lex. (1857). Mot slutet af sin lefnad var Braun .. temligen blaserad, öfvermätt och likgiltig. Sturzen-Becker 1: 140 (1861). Tidens (dvs. 1700-talets) icke så litet blaserade smak. Topelius Vint. II. 1: 30 (1881). Ett resultat uppnår man temligen säkert (gm för tidigt börjad undervisning) ..: man gör barnet liknöjdt och ”blaseradt”. Sv:s h. flicksk. 97 (1888). Blaserad på vers och böcker. D. Fallström i Idun 1901, s. 170. Nutidens ungdom är till stor del blaserad och indifferent, den har inga ideal, som den hänföres af och hoppas kunna genomföra. PT 1904, nr 246, s. 3. Troilus .. uppträder som ett slags blaserad vivör, som med likgiltighet talar om sina upplefvade kärleksäfventyr. Björkman Chaucer 81 (1906). — i substantivisk anv. Jag skall visa er, att ni är en blaserad, en utlefvad, en hånare. Strindberg Hafsb. 133 (1890).
Spalt B 3102 band 4, 1913