Publicerad 1913   Lämna synpunkter
BLEMMIG blem3ig2 l. BLÄMMIG bläm3ig2 (ble`mmig (med) sl(utet) e Weste, individuellt ble3–mig2 Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)), adj.
Ordformer
(blemig Lind (1749; under blättericht), Marklin Illiger 450 (1818) m. fl. blemmig Nordforss (1805) osv. blemmug Hush.-bibl. Se för öfrigt BLEMMA)
Etymologi
[afl. af BLEMMA]
som har blemmor, full af blemmor. Lind (1749; under blättericht). Af elakt bete och foder pläga Södren (dvs. fåren) ofta få blemmuga tungor. Hush.-bibl. 1755, s. 197. Blemmig, besatt med blemmor. Swalin Ordl. (c. 1847). Dalin (1850). Lundell (1893).

 

Spalt B 3148 band 4, 1913

Webbansvarig