| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
BLODA blω3da2 (blo`da Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(numera nästan bl. i arkaistisk l. poetisk framställning utom i b o. förb. BLODA NED) göra blodig, bestänka l. nedstänka l. besudla l. fläcka med blod, blodbestänka, blodbesudla, blodfärga. Gustaf III 2: 27 (c. 1785). (Skulle) inbördes krig bloda edra torg och edra altaren? Leopold 5: 361 (1800). Brusande böljor / blodas alltjemnt. Tegnér 1: 126 (1822). Förr skall min egen skjorta blodas, än jag skall bloda din. Fryxell Ber. 2: 273 (1826). Pultavas fält var blodadt. Runeberg 1: 269 (1841). Trubbiga pilar af brons, hvilkas ändamål ej kan hafva varit något annat, än att dermed skjuta mindre pelsdjur, som ej fingo blodas. Nilsson Fauna 1: 407 (1847). Svärden blodas, leken yrar sköld mot sköld och man mot man. Rydberg Dikt. 1: 37 (1876, 1882). Rocken var blodad och sönderskjuten. Heidenstam Dikt. 36 (1895). — särsk.
a) bildl. (David) hade cruenterat och blodat sina händer vthi åthskillige krijgh. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 489 (1671, 1674).
b) (fullt br.) i uttr. få blodad tand, numera bl. stundom (få) bloda tand(en), om rofdjur: (för första gången) förtära blodig föda; jfr BLOD 1 m samt språkprofven från Serenius under BLODGA o. L. Petri under BLODIG 1. Vargen .. släpper (ej gärna) det han en gång fått bloda tanden med, som gamle .. ordstäfvet .. lyder. Broman Helsingb. 148 (c. 1735). Har björnen väl en gång ”blodat tand”, blifver han för alltid ett farligt skadedjur. Hahr Handb. f. jäg. 223 (1866). Vilddjuren .. (kunde) aldrig .. förmås att bloda tanden i kroppar, vigda till den helige andes tempel. Rydberg Rom. d. 280 (1874, 1882). (Vargarna) sågo så fredliga ut, som om de aldrig blodat tand på renar, getter eller får. Hemberg På oban. stig. 174 (1896). — bildl.: få smak för ngt, börja på (med ngt). De gamla sanningarna, att mera vill mera ha och att det är farligt att bloda tanden. VL 1895, nr 31, s. 4. Vikingarne hade en gång fått blodad tand (i Skottland), .. och de kommo tillbaka åter och åter .. för att verkställa nya plundringar och utöfva nya blodsdåd. E. Svensén i Läsn. f. sv. folket 1910, s. 162. Hos A. Malmström, där jag först fick bloda tand med oljefärgsmålning. Cederström Minnen 66 (1913).
Särskild förbindelse:
Spalt B 3373 band 4, 1916