| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
BLODSFANA blω3ds~fa2na, äfv. (i sht i södra o. västra Sv.) 4~10, l. BLODFANA blω3d~fa2na (blo`dfana Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) [jfr motsv. anv. i dan. o. t. samt mlat. vexillum sanguineum l. imperiale. Anm. Den forna tyska kejsarfanans purpurfärg torde bero på att i det romerska kejsardömet, hvars fortsättning det tyska kejsardömet ansågs vara, purpurn utmärkte kejserlig värdighet. Benämningen blutfahne kan ha uppkommit dels på grund af färgen (jfr 2, 3) dels däraf att det var under denna fana ss. sinnebild af den högste länsherrens myndighet som kejsaren utdelade de förläningar, med hvilka domsrätt i lifssaker, blutbann (se BLOD-BANN), var förenad. De kejserliga vasaller, som erhållit dylik domsrätt, hvilken eg. var högste landsherrens prerogativ, satte in ett rödt fält i sitt vapen. I anslutning till bruket i Tyskland blef den röda fanan äfv. i Sv. o. Danmark sinnebild för den högste landsherrens värdighet o. omtalas för Sv:s vidkommande i allm. ss. buren i procession vid högtidliga tillfällen, särsk. vid konungars begrafning] (fordom) röd fana ss. sinnebild (i Tyskland) för kejserlig l. (i Sv. o. Danmark) för kunglig värdighet. (I J. III:s likprocession förekom en ryttare) medh blodhfhanan tilhopa swept på enn huijt hest. Handskr. i Riksarkivet 1594; jfr Peringskiöld Mon. Ull. 67 (1719). Till en bloodfana (i K. IX:s likprocession) ähr kommit: Rött Tafft 7 aln. Silke till fransar 6 lod. Hallenberg Hist. 2: 830 (i handl. fr. 1612). RARP 2: 105 (1634; i programmet för processionen vid G. II A:s begrafning). Dalin (1850). Strindberg Sv. öden 2: 327 (1883).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. Anm. Den röda fanan ss. stridssignal är kanske ett arf från romarna; de romerska fältherrarna brukade näml. gm hissandet af en röd flagga gifva soldaterna order att göra sig stridsfärdiga] (fordom) röd fana ss. tecken till ett krigs l. en strids början; jfr BLODS-FLAGG, -FLAGGA 1. Ach at man doch icke förnyade Blod-Fahnan vthi Christenheeten! Voigt Alm. 1680, s. 22. (De belägrade) låto nedtaga alle sine Blodfanor och upsatte hwita Fanor i stället. Dryselius Turk. måne 275 (1694). (Det beslöts) at man skulle gripa .. (den ryska eskadern) an, och vardt altså Blod-fahnan utstucken. Nordberg C. XII 1: 309 (1740). Tre stora röfvare skiep ifrån Algier .. omringade oss och vtstucko blods fanor. Humbla Landcr. 545 (1740). Lindfors (1815). Kindblad (1867). — mer l. mindre bildl. Tå .. (människan) öfwergaf Gudh, och fölgde obetänckt Satans blodfana efter, tå strax yppade sigh strijd emellan Gudh och menniskian. Isogæus Segerskiöld 11 (c. 1700). När skräckväldet .. på statens och kyrkans spillror upprest sin blodsfana. Atterbom Minnest. 1: 301 (1844); jfr 3. särsk. om Kristi anförarskap i kampen för den kristna kyrkan o. tron. Gvdz Son, vnder hwilkens Korsbahner och Blodzfahna wij här på Iordenne altijdh som strijdhsamme Krijgzmän strijdha måste. Phrygius Him. lif. 151 (1615). Een Andelig Strijdzman, Vnder .. then Himmelske Seger-Furstens Blod-Fahna eedswuren. Austrenius Likpr. ö. Reethz A 1 a (1681). Strida under Christi blodfana, lida för den kristna tron, utgjuta sitt blod för den. Dalin (1850).
3) om röd fana i allm.; jfr BLODS-FLAGGA 2. Den engelska blodfanan. Strindberg Hafsb. 74 (1890; om den engelska handelsflaggan). Jag .. skall till min död afvisa denna blodsfana. Laurin Våld o. väld 34 (1910; yttradt af Lamartine till folkmassan, som ville sätta den röda revolutionsfanan i trikolorens ställe).
Spalt B 3384 band 4, 1916