| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
BLYSA bly3sa2 (bly`sa Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Rosenfeldt Vitt. 238 (c. 1700)).
sjöt.
1) (numera knappast br.; jfr: Blysa .. kallas numera nästan alltid lanterna. 2 NF (1905)) större skeppslykta, skeppslanterna. Rosenfeldt Vitt. 238 (c. 1700). Blysor, af bleck, väl lödda, med infogade klara och rena glas. SFS 1847, nr 32, s. 4. — jfr AKTER-, ARKLI-, BETINGS-, DURK(S)-, KOMPANS-, KRUTDURKS-BLYSA m. fl.
2) durklanterna. I krutdurken sitter konstapeln .. och skrifver vid skenet af en ”blysa” eller ett slags lanterna med dubbla glas och vatten dem emellan. E. A. Smith i Tidn. f. idr. 1897, julnr, s. 32. Underv. f. mansk. v. fl. 3: 223 (1906).
3) blysrum. Engström Skeppsb. 89 (1889, 1904). Främre krutdurken och granatdurken .. äro särskildt väl ombonade rum, som få sin belysning från andra, smärre rum, de s. k. ”blysorna”. Wrangel Sv. fl. bok 24 (1898).
(1) -HORN. (fordom) hornskifva till skeppslykta. Publ. handl. 6: 4074 (1756). Blys- och Lyckt-Horn. Taxa ö. st. sjötullen 17 april 1799, s. 29. —
-RUM. Bredvid durken är ett särskilt litet rum, som kallas blysrum, och uti väggen, som skiljer blysrummet ifrån krutdurken, är en glasruta inpassad. Läsn. f. folket 1847, s. 354.
Spalt B 3520 band 4, 1916