| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BLÅNING blå3niŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
a) (†, anträffadt bl. i norrl. o. finl. källor) blåmärke, blånad. Norrl. saml. 164 (i handl. fr. 1607). Tommass .. hustru .. hafuer slagit hustru brita .. 3 blåningar. Ångerm. domb. 1629, fol. 2. Consist. acad. Abo. ä. prot. 4: 280 (1675).
b) [jfr ä. d. (nor.) samt nor. dial. blaa i samma bet.] (enst.) ss. mått å väglängd, om afståndet till (den blå) horisonten. Långt skall jag .. färdas, minst hundra blåningar. Högberg Vred. 2: 244 (1906).
2) (mindre br.) till BLÅNA, v. 3. A. N. Edelcrants i Econ. annal. 1807, jan. s. 107. Smalts användes till blåning af papper, och äfven af linne. Åkerman Kem. techn. 1: 687 (1832). Jönsson Gagnv. 372 (1910). — särsk. (†) konkret: blåelse. Ultramarin samt blåning. FFS 1869, nr 18, s. 19.
Spalt B 3548 band 5, 1917