Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÅSARE blå3sare2, i bet. 1 o. 4 m.||ig., i bet. 2 o. 3 m. l. r.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
1) till BLÅSA, v.2 3: glasblåsare. Blåsaren tager först en större klump af .. (glaset) på sitt blåsrör. Åkerman Kem. techn. 1: 690 (1832). Key-Åberg Glasind. i Sv. 37 (1899). — jfr GLAS-BLÅSARE.
2) (†) till BLÅSA, v.2 3: blåsfisk (se sp. 3575). Oldendorp Evang. br. missionsarb. 1: 96 (1786). Julin Intr. i VetA 1792, s. 23.
3) [jfr t. bläser, hval, gr. φυσητήρ; benämningen beror därpå att djuren vid utandning gm andningshålet blåsa ut en med vattenånga blandad luftstråle] (†) till BLÅSA, v.2 3: hval af släktet Physeter Lin., kaskelot. Retzius Djurr. 45 (1772). Regnér Första begr. 244 (1803).
4) till BLÅSA, v.2 9: person som trakterar l. har till yrke att traktera visst blåsinstrument. Lex. Linc. (1640). Blåsarne trakterade flitigt flöjt och klarinett. L. Reimer i Fataburen 1908, s. 212. — jfr ALARM-, BASUN-, BLECK-, FLÖJT-, HORN-, KLARINETT(S)-, PIP-, SKALMEJ-, TRUMPET-BLÅSARE m. fl.

 

Spalt B 3577 band 5, 1917

Webbansvarig