Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÄCKA bläk3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr -ARE. (jfr BLÄCK, sbst.1)
Etymologi
[afl. af BLÄCK, sbst.1; jfr d. blække]
1) [jfr motsv. anv. i d.] (numera mindre br. utom i förb. BLÄCKA NER) fläcka l. besudla l. smörja ner med bläck, bläcka ner. Lex. Linc. (1640). Bläcka fingrarne. H. G. Porthan (1783) hos Leinberg Skolv. 3: 420. Min enda bläckade Bankosedel. Cederborgh OT 2: 26 (1814); jfr BLÄCKARE. Sturzen-Becker 5: 14 (1862). — särsk.
a) i förb. bläcka full, starkt smörja ner med bläck; jfr FULL-BLÄCKA. Nordforss (1805). Dalin (1850).
b) i bild: fläcka, besudla, nedsvärta. Der falskhet aldrig än med svarta Plumpar bläckat / Den hvita Redlighet och Lilje-rena Tro. Eldh Myrt. 5 (1716, 1725).
2) [jfr d. blække noget op] (mindre br.) fylla i (bokstäfver, linjer o. d.) med bläck. Bläcka de där linjerna litet l. bläcka litet på de där linjerna, så synas de bättre.
3) (†) teckna med bläck. Almqvist (1844).
Särskilda förbindelser:
BLÄCKA BORT 10 4. [jfr sofva bort, spela bort o. d.] (tillfällig bildning) öda bort tiden med skrifverier. Hvart skulle jag göra utaf min (tid), om man förbjöde mig bläcka bort honom? J. Wallenberg 166 (1771).
BLÄCKA NER 10 4. = BLÄCKA, v.1 1. Weste (1807). Engström Min 5te bok 116 (1910). — jfr NEDBLÄCKA.

 

Spalt B 3585 band 5, 1917

Webbansvarig