blänkning | SAOB

Publicerad 1917

BLÄNKNING bläŋ3kniŋ2, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -ar. vbalsbst. till BLÄNKA, v.1 —

särsk.

1) (†) till BLÄNKA, v.1 I 3, konkret: hastigt frambrytande o. åter försvinnande ljussken; jfr BLÄNK 2. Electriska blänkningar .. uti Solens och jordens atmospherer. Wilcke Præs i VetA 1778, s. 41. — jfr MOT-BLÄNKNING.

2) (†) till BLÄNKA, v.1 II 1. Almqvist (1844).

Spalt B 3611 band 5, 1917

Webbansvarig