| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
1) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., holl. o. t.] (†) svag, bristfällig, bräcklig, ofullkomlig; jfr BLÖDIG 1, BLÖT, adj. 2. Effter Kraffter tijn .. äre blöd’ och swagha. Palmcron Sund. sp. 404 (1642). De blöde Rjmen stärk. Frese Verldsl. dikt. M 3 b (1715, 1726). I dom den blödas brist förlåt. Dens. Andel. dikt. 63 (1726). — särsk. om syn l. ögon: svag, klen. Min blöda Syyn wardt aff ett Liuus för-blända. Wexionius Sinn. 2: B 2 a (1684). Past: Oseens ögon (äro) mycket blöde och förmörkade, så at ock glasögon göra nu föga .. tjenst. Växiö domk. akt. 1797, nr 400. Täubel Boktr. 1: 176 (1823).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., fris. o. t.; i de yngre språkprofven torde anv. bero på d. inflytande] (numera mindre br.) vek, känslig, känslosam, blödig (se d. o. 3); jfr BLÖT, adj. 3. Qwinnors art är at wara blödh. Prytz OS H 3 b (1620); jfr 3. Lär, hög och modig, trampa / De änderliga, veka, / De blöda känslors skara. Thorild 1: 137 (c. 1780). Fadren, som annars ej hade något blödt sinne, måste många gånger .. borttorka tårarna. Palmblad Nov. 4: 55 (1851). Småningom kom han in i en blöd, elegisk stämning. Kruse B. Funcke 56 (1885). En kärlek fri från tidens modesjukdom, den blöda känslosamheten. Ahrenberg Roj. 28 (1901).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., nor. dial., isl., mnt., holl., fris., t. o. feng.] (†) försagd, klenmodig, ängslig, rädd; jfr BLÖDIG 4. Aff straff warda blödh. P. Erici Musæus 4: 22 b (1582). Weeklige blöde gemöter, i hwilka ingen manligheet är, til at emotstå Cupidos blåsz och brännande wapn. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650). Sälskap i nöden, hugnar en blödan. Grubb 784 (1665); jfr 2. Blif som ett barn, .. / Tu blöda siäl! Gud vil tig ju alt godt. Österling Lärops. 325 (1727); jfr 2.
4) [sannol. efter t. blöde] (†) svag till förståndet. (Han) war af naturen blödh och meenlös, snarast sagdt, han hade intet all sine fem sinne. Petreius Ber. om Muskow B 1 a (1608).
5) [efter d. blöd, hvilket i denna anv. torde vara identiskt med BLÖT, adj.] (föga br.) som ger efter för lätt beröring, mjuk, lös, slapp, böjlig; jfr BLÖT, adj. 1. Det blöda hullet gaf efter för tryckningen (af en hand). Kruse B. Funcke 14 (1885). På silkeskuddar skall du blödt / som en gudinna trona. Levertin Dikt. 53 (1896). — mer l. mindre bildl. Håret .. smög sig utefter hufvudskålen i blöda, vågiga linier. Levertin Fr. Rivieran 165 (1883). En blöd, accentlös pariserfranska. Kruse B. Funcke 48 (1885). Lossnade kronblad ner sig strö, / hvitt och dalande blödt som snö. Hansson Notturno 58 (1885). Hexametern .. sådan den fanns i några af Theokritos’ idyller, blöd, musikalisk och fördelad i strofer med refräng. Söderhjelm Runeberg 1: 386 (1904).
-HJÄRTAD. [jfr d. blødhjærtet, -hjærtig, mnt. blodehertich, holl. bloohartig, -hertig, ä. t. blödherzig] Anm. I Journ. f. sv. litt. 1799, s. 296 betecknas ordet ss. osvenskt.
1) [jfr liknande bet. i dan.] (numera mindre br.) till 2: känslig, vekhjärtad, ömsint, blödig, gråtmild, klenmodig. Skytte Or. B 8 a (1604). Om .. (barnen) äre blödhiertada, så förtags them (gm hård behandling) hierta, sinne och modh. Botvidi Brudpr. 21 (1619, 1622). Pehr Ribbing var än mera dristig (än brodern Konrad) och .. ej heller nogräknad på medlen; ty blödhjertade voro ingendera. HSH 7: 217 (c. 1750). Andersson Gr. dram. 97 (1890, 1910).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] (†) till 3: veklig, omanlig, rädd. Tå Barcillas .. til sitt Hwsz, medh någhra blödhiertadhe Männ .. gå skulle, wardt han .. angrippin och dräpin. Schroderus Liv. 461 (1626). —
-HJÄRTIGHET. (†) till -HJÄRTAD 1: känslighet, ömsinthet. (Min hustrus) blödhjärtighet är mig nog bekant. Hon billar sig väl in, att där går stor nöd åt mig. G. W. Coyet (1709) i Karol. krig. dagb. 10: XVIII. —
(3) -HUGAD. (†) rädd, feg, modlös. Kongen svarade: nu finner jag gjörliga dig vara blödhugad, och månde väl rädsla intagit dig. Björner Sorle 27 (1737; isl. nu finn ek giorla bleyþi hug meþ þer). —
(5) -KOKA, anträffadt bl. i p. pf. -kokt. [jfr d. blødkogt] (†) i uttr. blödkokt ägg, löskokt ägg; jfr BLÖT-KOKA, -SJUDA. Möller (1745; under apprête). —
(3) -MODIGHET. (†) feghet, rädsla, klenmodighet. Blöd-modighet för Nöd å’ tappra Dygdens Bahn, / Har mången slutit ut, från ährans höga Plahn. Columbus Bibl. v. K 2 b (1676). —
(2) -SINNAD. (föga br.) blödig. Det varma modershjertat kände ej blödsinnadt smek. Nybom S. dikt. 2: 296 (1880). —
-SINNE.
1) [trol. bildadt till -SINT 1] (föga br.) blödighet. Andersson Verldsomsegl. 3: 128 (1854). Det förekom honom grymt att taga denna tyllfjäril (dvs. en ung flicka) i vingarna just nu, och när han efteråt log åt sitt poetiska blödsinne, var fjäriln flugen honom ur händerna. Tavaststjerna Hårda tider 243 (1891). särsk. närmande sig 2: tungsinne, svårmod, melankoli. A. F. Soldan (1841) hos Brofeldt Soldan 50.
2) [efter t. blödsinn] i sht psykiatr. förståndssvaghet, själsslöhet; numera särsk. om en ringare grad af förståndssvaghet: imbecillitet (i motsats till fånighet, idioti); jfr -SINTHET 3. I den utbildade formen af svagsinthet, s. k. apatiskt blödsinne, är det psykiska lifvet reduceradt till ett minimum. Minnet är nästan fullkomligt utslocknadt, äfven talförmågan i det närmaste försvunnen. Hallin Hels. 2: 298 (1885). Blödsinne eller demens, till hvars mest karaktäristiska drag en allmän omdömeslöshet ju hör. A. Petrén i Ups. läk.-fören. förh. 1904—05, s. 44. —
1) (föga br.) = BLÖD 2. Den blödsinniga vekhet, som icke lofvade någon kraft och manlighet i handling. Strinnholm Hist. 2: 518 (1836). Sv. o. t. handlex. (1851).
2) (†) = BLÖD 3. Detta får är af goda ullen; men alt för blödsinnigt. Så gode grundsatser, som han har i närvarande tilstånd, så tröstlös är han af det minsta lappri. Dalin Arg. 2: 307 (1754; om en räddhågad person). Strinnholm Hist. 5: 306 (1854).
3) [efter t. blödsinnig] psykiatr. till -SINNE 2, = -SINT 3. Har ni sett huru den blödsinniges djuriskt slöa anletsdrag förädlas, förmenskligas uti dödsminuten? Topelius Vint. II. 2: 243 (1862, 1882). Hallin Hels. 2: 301 (1885). —
-SINNIGHET—00~2 l. ~200.
2) (†) till -SINNIG 2: feghet, rädsla. Schroderus Liv. 205 (1626). Medelvägen emellan en allt för grym blodtörstighet och en feg blödsinnighet. Järta V. skr. 1: 34 (1799). —
-SINT.
1) (numera mindre br.) = BLÖD 2. Schenberg (1739). J. Wallenberg 150 (1771). Den blödsinte Melanchthon som knappast kunde motstå en bön. Thomander 1: 415 (1830). Berg Sjöfallsb. 4 (1910).
2) (†) till 3: rädd, ängslig, modfälld, klenmodig, misströstande. Såsom en blödsint qwinnna, sökte (Sardanapalus) efter skrubbor, ther vthi han sigh vndstinga kunde. Isogæus Segerskiöld 630 (c. 1700). Wingård Minnen 12: 85 (1850).
3) [efter t. blödsinnig] i sht psykiatr. förståndssvag, imbecill, mindre vetande; jfr -SINNE 2. N. A. Ursin i Acta soc. sc. fenn. 2: 379 (1843, 1847). Gamle Kristian, som icke var fullt tillräknelig, ty han var tidtals blödsint, hade svårt att reda sig med sjöfolket. Ahrenberg Hemma 165 (1887). Svenson Sinnessjukv. 108 (1907). —
-SINTHET—0~2 l. ~20.
1) (mindre br.) till -SINT 1: blödighet. Denna tid var visserligen icke besvärad af någon öfverdrifven filantropi eller af blödsinthet i afseende på straffbestämningar. B. E. Malmström 4: 13 (c. 1860). Berg Sjöfallsb. 31 (1910).
3) till -SINT 3, = -SINNE 2. Topelius Fält. 5: 333 (1866). Rättast använder man .. (ordet fånighet), då slöheten är medfödd (idioti ..); utgör slöheten slutstadiet af en sinnessjukdom, är termen blödsinthet att föredraga framför beteckningen fånighet. 2 NF 9: 197 (1908).
Spalt B 3616 band 5, 1917