Publicerad 1918   Lämna synpunkter
BOHEM bωhä4m, stundom bo- l. bå-, äfv. -he4m, sbst.2, m.||(ig.); best. -en; pl. -er, ngn gg -ar (P. Rosenius i Det nya Sv. 1909, s. 66, 67).
Ordformer
(ofta skrifvet bohèm(e) l. (jfr fr. bohême, f., se under BOHEM, sbst.3) bohêm(e). — bohäm R. Berg i Ord o. bild 1912, s. 294)
Etymologi
[liksom d. boheme af fr. bohème, m. l. f., af mlat. bohemus, bömare (jfr BOHEM, sbst.1, o. BÖM, BÖMARE). Ordet, som i fr. utom den urspr. bet. bömare äfv. betecknar zigenare (emedan man antog att detta folk invandrat från Bömen) o. vagabond, kom gm Murgers bok ”Scènes de la vie de Bohème” 1848 (i sin första sv. öfv. 1882 betitlad ”Vagabondlif i Paris”) att, liksom äfv. bohême, f. (se BOHEM, sbst.3), särsk. användas om artister, litteratörer o. studenter med oregelbundna, vagabondartade lefnadsvanor. Betr. detta o. samhöriga ords historia se S. Belfrage i Hela världen 1918, s. 1058]
person, i sht med konstnärliga l. litterära (l. lärda) intressen, som för ett sorglöst o. oregelbundet lif; jfr BOHEMIÄNG. Han hade lefvat bohem i många år och tagit hvar dag som den kom; jfr BOHEM, sbst.3 Warburg Rydberg 2: 707 (1900). Herrar artister och bohemer måtte inte bry sig om sådana borgerliga struntsaker, som att landet är i krig! Cederschiöld Den siste Kergoël 34 (1917). Denne bohêm besatt den värkliga romantiska sorglösheten, det gyllene lättsinne, som är en gudarnas gåfva. UNT 1918, nr 6923, s. 3. jfr: Ingen af dem (dvs. personerna i Zolas L’Œuvre) går upp emot Goncourts utmärkta Anatole, konstnärsbohêmen. G. Nordensvan i Ur dag. krön. 1886, s. 601. — jfr KONSTNÄRS-, MUSIK-, TEATER-BOHEM m. fl.
Ssgr, se under BOHEM, sbst.3

 

Spalt B 3711 band 5, 1918

Webbansvarig