| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
BOLSKAP, n., i bet. 2 o. 3 äfv. m.||ig. (Sv. forns. 2: 60, Lex. Linc. (1640; under argenteus)); best. -et; pl. (i bet. 3) = (Tegel G. I 1: 118 (1622)).
(†)
1) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., ä. holl. o. t.] olofligt könsumgänge, boleri. Det bollskap han med en fateburshustru dageligen förhänder haffver. G. I:s reg. 28: 621 (1558). Ihre Gl. (1769). (Påfven Johan XII hade) öfvat bolskap med sin faders frilla. Strinnholm Hist. 3: 678 (1848).
2) [jfr motsv. anv. i ä. holl. o. ä. t.] (ngns) älskade, käraste l. käresta; fästman l. fästekvinna; jfr BOLE 1. Lijka såsom een Quinna sitt Boolskap slår vthur hiertat och sinnet, och .. förgäter honom. A. Simonis Siäl. ört. D 11 b (1586). Om faderen belägrade sin sons boolskap (kunde sonen göra honom arflös). Lagförsl. 321 (c. 1606).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., ä. holl. o. ä. t.] älskare l. älskarinna. Mon thet .. wara tilbörligit ath han (dvs. prästen) haffuer sitt boleskap widh sidhone om nattena. O. Petri Äkt. B 4 a (1528). (Han) Togh sigh en annan Qwinna til Bolskap. Girs G. I 205 (c. 1630). Ihre Gl. (1769).
Spalt B 3809 band 5, 1918