| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
BORGA bor3ja2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Ångerm. domb. 25 okt. 1641, fol. 174, Kolmodin Qv.-sp. 1: 541 (1732)); -ARE (†, Stiernhielm VgL Ordel. (1663; under borghen), Scherping Cober 2: 429 (1737)); jfr BORGEN.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., fnor., mnt., holl., mht., meng. o. ä. eng. samt af t. bürgen] (numera mindre br.; jfr dock c) förbinda sig till ansvar (för ngt), ikläda sig borgen (för ngn l. ngt), gå i borgen (se BORGEN 1). Borgare, fidejussor. Stiernhielm VgL Ordel. (1663; under borghen). Dhen kommer offta i sorg som borgar för androm. Törning 15 (1677). Nu hafver man borgadt för sielfva personen, och ej för hans gäld; skaffe honom fram, och vare saklös. HB 10: 12 (Lag 1734); jfr a o. b. Om han i tid gjort .. anbud att borga för tryckeriets reparation. Annerstedt Rudbeck Bref LXXIV (1899). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. ä. eng. samt af t. bürgen] motsv. BORGEN 1 b. Efter för(nämn)de fånge .. är .. så illa trodder at ingen wille borga för honom, derföre blef han förder .. till Wexiö, och satt fången hoss Byfougden. Växiö rådstur. prot. 1633, s. 507. Schrevelius Civilr. 2: 678 (1847). — särsk.
α) (†) med direkt obj. (jfr b slutet, c slutet) gå i borgen för (ngn), ställa sig som borgen för (ngn). När han igen kom sade hanss hollender till bertill efter du fåår intedh borgens män för digh så måste du borga digh sielff o(c)h Badh Hindrich Swensk att latha honom i kiston (dvs. sätta honom i fängelse). Ekenäs domb. 1: 14 (1628).
β) [jfr motsv. uttr. i fnor.] (†) i förb. borga ngn ur (fängelse o. d.), gm att ställa (sig som) borgen för ngn befria honom ur (fängelse o. d.); jfr BORGA UT 1. Joest v. Alefäldt (har) .. borgett samme gefangne rytter vdwr järnenn, medt sådane wilkor, att på hwadh tijdh och termijnn the bleffve fordredhe vdi theris fängelsse skulle [han] ware plichtigh att öffveranthwordhe och ställe them ther in igenn. Hist. handl. XIII. 1: 241 (1566). Bidr. t. Åbo hist. I. 2: 30 (1624).
b) [jfr motsv. anv. i fsv. samt af t. bürgen] motsv. BORGEN 1 c. Växiö domk. akt. 1760, nr 190. Borgen af flera kan vara antingen Solidarisk, då löftesmännen borga en för alla och alla för en, eller icke Solidarisk, då hvarje löftesman anses endast borga för ett visst belopp af skulden. Smedman Kont. 5: 26 (1873). Löftesmän skola (enl. utsökningslagen) borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk man .. skall borgas såsom för egen skuld. SFS 1877, nr 31, s. 13. — särsk. (numera knappast br.) med direkt obj. (jfr a α): ställa borgen för (ngt). Att ingen hempnas må eller skall, effther then tijdh bötter vttfeste och borgede äre. G. I:s reg. 17: 376 (1545). Nordström Samh. 2: 406 (1840).
c) [jfr motsv. anv. i d., fnor. o. holl. samt af t. bürgen] (fullt br.) i öfverförd anv.: ansvara l. gå i god (för); lämna l. utgöra garanti (för); med prep. för äfv.: garantera (ngt). Leopold 4: 296 (c. 1820). Jag .. kunde ej på förhand borga för klar himmel. C. F. Dahlgren 4: 85 (1830). Hvad borgar för, att de intryck vi få af tingen verkligen öfverensstämma med tingen sjelfva? NF 4: 1270 (1881). För textens förträfflighet borgar G. N:s namn. GHT 1895, nr 251, s. 3. — särsk. (föga br.) med direkt obj. (jfr a α): gå i god för, garantera. Följande, af en trovärdig person borgade uppgift. Steffen Lönsyst. hist. 2: 74 (1899).
2) (numera föga br.) låna.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl., mht., t. o. feng.] låna (åt ngn), lämna som lån l. till låns, låna ut. Twå gellenära woro enom manne som them borghat hadhe. Luk. 7: 41 (NT 1526). Borgerne .. borga och läne en part af adelen upå theris jordegodz och gårder. RA 1: 272 (1540). Länge borgat, är icke skänckt. Freund Fredsalm. 1653, s. 40; jfr Grubb 89 (1665). Thomander Pred. 2: 182 (1849).
b) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl., mht., t., feng. o. eng.] låna (af ngn), mottaga som lån, taga l. få till låns. Wij .. nödgas borga ok læna af körkior ok klosther. G. I:s reg. 1: 101 (1523). Then ogudhachtighe borghar och betalar intet. Psalt. 37: 21 (Bib. 1541). Der Hennes Maij:tt så borgar och intet kan betala, då moste vederfaras Hennes Maij:tt een despect. RP 6: 497 (1636). (Man) måste betala 5. och 6. pro Cent för borgade penningar. Celsius Alm. 1729, s. B 2 b. Hagberg Shaksp. 1: 294 (1847). (†) En god borgare, men elack betalare. Scherping Cober 2: 429 (1737). jfr AFBORGA. — särsk.
α) i ordspr. Borga, haar armoodh i föllie. Grubb 54 (1665). Borga bör hembäras. Därs. Mycket borga och gå til rätta, är nästa trappan til armood. Dens. 538. Låna och borga, giör många sorger. Därs. Mycket borga, giör swagh lofwen. Dens. 542.
γ) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. eng.] (numera knappast br.) i oeg. o. öfverförd anv.: använda som sitt eget l. smycka sig med l. tillägna sig äran af (ngt som tillhör l. är egendomligt för andra, ss. andras tankar, ord, seder, anseende, egenskaper); låna. (Den är lycklig) Som flyger aldrig högt medh länt och borgad fiäder. Spegel Tilsl. par. 77 (1705). Om den borgade glans togs bort från somligas heder. Nicander G. sann. 59 (1766). Att borga hos sådane tecknare af menniskan som en Tacitus eller Macaulay bland historiker. Rein Psyk. 1: 352 (1876).
Anm. till 2. I åtskilliga af de under 2 anförda språkprofven kan äfv. bet. 3 tänkas föreligga.
3) (numera föga br.) om handel på kredit.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. holl.] lämna (varor) på kredit; abs.: ge kredit. Tå wy .. penningar för borget goz kreffje. Sundelius Norrköp. minne 88 (i handl. fr. 1595). Arm Wärd, som icke kan borga en Afftondryck. Grubb 33 (1665). Tag tre rundstycke löp med låcklös kanna på krogen, / När thet är alt så bed honom bårga. Bröl.-besv. 273 (c. 1670). (Krögerskan) borgar ej .. en tår på hans syrtut. Bellman 2: 201 (1783). Ingen bör åt manskap borga varor eller låna penningar. Tj.-regl. 1889, s. 304. — (†) i öfverförd anv.: ge anstånd med sina fordringar. Magen will inteth borga. T. Bjelke (1598) i Hist. bibl. 2: 339; jfr: Bwken wil intet borga .. (dvs.) Hungrigh maaga lijder intet långt drögzmåål. Grubb 59 (1665) samt: Måste magen borga om middagen, så håppas jag han får full betalning om aftonen. Stagnell Jesper Hjernlös 16 (1756).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] taga på kredit. G. I:s reg. 14: 32 (1542). Then som vill borga kan icke komma till att betinga så gott köp, som then ther hafver strax rådh till att betala. RA 1: 642 (1559); jfr: Dhen borga wil, han får intet länge tinga (dvs. pruta). Grubb 107 (1665). Movitz går till nästa krogen, / Borgar der förnöjd ett krus. Bellman 3: 111 (1790). Räkning på borgade Vahror. Bouppteckn. fr. Växiö 1825. Han kom in till mig och borgade ett mått bränvin. Strindberg Sv. öden 2: 341 (1883; yttradt af en tavernare). — särsk. (†) i uttr. taga på borgning l. till borgning(s), taga på kredit. Om J säija om dyrhet, så moste köpmannen wara dyr, thy J tagha på bårgningh, han wet inthet huru snart bethalningen föllier. RARP 4: 562 (1651). (Han) hafwer tagit Ööl och Toback till borgningz. 2 Saml. 13: 88 (i handl. fr. c. 1690). Kolmodin Qv.-sp. 1: 541 (1732).
Särskilda förbindelser:
1) (†) till 1: lämna som borgen; lämna som pant; i bild. Mången borgar bårt sin Siäl för en enda fyrck. Frese Sedel. 6 (1726).
BORGA UPP. (†) till 2 b: låna, låna upp. Thu och Cantzelerenn haffwe .. länt och borget vp vdi wårt nampn. G. I:s reg. 16: 374 (1544). Gustaf II Adolf 481 (1617).
1) (numera bl. ngn gg tillf. om utländska förh.) till 1 a (β): gm att ställa (sig som) borgen för ngn befria honom ur fängelse o. d. Han (hade) latidh sätie en bondhe .. vdi ett paar handkloffwer och fördtt honom in på Södremalm, ther haffwer Swen Monsson borgatt honnom vtt. Hist. handl. XIII. 1: 95 (1563). Lagförsl. 320 (c. 1606). En yngling .. vill borga ut den sköna (som polisen arresterat). Vallentin London 432 (1912). — (†) refl.: gm att ställa borgen för sig förskaffa sig friheten. Oluf .. hade borgatt sigh Vt ifrån åbo. Ekenäs domb. 1: 9 (1625).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (föga br.) till 2 a: låna ut. Schück Världslitt. hist. 1: 480 (1899). Den som hade pengar, borgade ej ut dem. Högberg Vred. 3: 67 (1906).
3) (numera föga br.) till 3 a: lämna (varor) på kredit. Inthz (skall) bårges wth, uthen sälieth alth för rede bethalning. Vg. fornm. tidskr. I. 10: 91 (i handl. fr. 1586). Ej .. må (utländsk köpman) .. resa ur stad och i stad .. och .. borga ther något ut. HB 5: 3 (Lag 1734). Han borgade ut brännvin till flottningskarlarna, och så lyfte han deras pengar på flottningskontoret. Hemberg På oban. stig. 10 (1896).
Spalt B 3936 band 5, 1920