| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
BORTGIFVA bor3t~ji2va, v. -er, -gaf, -gåfvo, -gifvit, -gifven; se för öfr. GIFVA, v. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749; under vergebung), Strinnholm Hist. 4: 446 (1852)), -GIFNING.
1) gifva l. skänka bort. Hustrv Anna (hade) icke .. magt, ath bortgeffue .. szine morgangåffue i frå siith eghte barn. GR 12: 46 (1538). (Han) bortgaf .. hälften af alt det han ägde. Dalin Arg. 2: 293 (1734, 1754). Konungen bortgaf vid samma tilfälle åtskilliga Ämbeten. Celsius E. XIV 42 (1774). Mit hjerta är ju länge se’n bortgifvet. Altén Misstaget 27 (1797). Detta pris bortgafs första gången 1671. Ljunggren SAHist. 1: 47 (1886). — särsk.
a) (numera mindre br.) bortgifta; gifva till äkta. Hon (hade) .. blifvit .. mot sin vilja bortgifven åt den gamle Wendiske Konungen. Dalin Hist. 1: 611 (1747). Jag, som blott har en dotter att bortgifva. Carlstedt Ber. 2: 376 (1833). Castrén Res. 1: 311 (1852).
b) (föga br.) refl.: skänka (ngn) sin kärlek; om kvinna äfv.: gifva sig (åt ngn), hängifva sig. Nordenflycht QT 1746—47, s. 71. Högsta blygd lider .. (kvinnan), om hon bortgifver sig åt hvem som kommer. Almqvist Arb. ära 7 (1839).
c) (†) lämna i onda makters våld. Förbannad och bortgifven i vind och vatn. Kling Spectator F f 2 b (1735). — refl. Alle man mente om .. (”bösseskytten”) att han hade bort giffuit sigh, ty han skööt aldrigh feell. Svart G. I 89 (1561); jfr: at han hadhe bortgiffuet sigh Dieffuulen i Wold. Tegel G. I 1: 106 (1622).
2) (†) lämna ifrån sig; prisgifva. Thet är icke the Romerskers sidher, för weeld skull bortgeffua någhra menniskio till ath förgöra. Apg. 25: 16 (NT 1526). Mot aftonen kommo vi til Trois Rivieres, hvarest vi ej töfvade längre, än de bref blefvo bårtgifne, som vi fått med oss ifrån Quebec. Kalm Resa 3: 466 (1761).
Spalt B 4046 band 5, 1921