Publicerad 1921   Lämna synpunkter
BOSCH boʃ4, sbst. n. l. interj.; ss. sbst. best. -et.
Etymologi
[af turk. boš, tom, ihålig, värdelös; ordet har vunnit spridning gm den eng. författaren Moriers roman Ayesha (1834)]
(hvard.)
I. sbst.: strunt, smörja, skräp. Dalin Morier 1: 199 (1836). Det pratet .. är bosch och ingenting. Nyblom Hum. 21 (1874). (Ryssarna i Paris) tycka .. att baletten här är bara bosch mot den i Moskva. Ramsay Fr. barnaår 5: 145 (1905).
II. interj.: äsch (sånt strunt, sånt prat)! Men hvad hade ledt henne .. att förödmjuka honom? Hennes goda hjerta — bosch! Tavaststjerna Barnd. 281 (1886). Bosch, bosch — tror du bönder tänka så? Engström En bok till 94 (1909).
Anm. Hos Strindberg förekommer ordet äfv. ss. adj. Han ansåg det ena lika bosch som det andra. Tjqv. son 3: 78 (1887). Ss. sbst. till detta adj. använder samme förf. afl. boschhet. Lifvets boschhet. Därs. 116, 138.

 

Spalt B 4066 band 5, 1921

Webbansvarig