Publicerad 1921   Lämna synpunkter
BRAMA bra4ma, sbst.1, i fackspr. äfv. BRAHMA braχ4-, m. l. (i bet. 1) n.; i fackspr. (i bet. 1) äfv. BRAHMAN braχ4-, sbst.1, n.
Etymologi
[af sanskr. bráhman, n.]
rel.-vet.
1) världsprincipen i den indiska vedareligionen. Schoerbing Rel.-urk. 2: 201 (1820). Brahman är egentligen offerordet, bönen, formeln, som beledsagar offerhandlingen. N. Söderblom i Främ. rel.-urk. 1: 21 (1908).
2) bra(h)ma(n) (i bet. 1) betraktad(t) ss. personligt väsen, guden Brama.
Ssgr (1, 2): BRA(H)MA- l. BRAHMAN-DYRKAN. —
-PRÄST. En brahman-präst är uppfylld af brahman. Söderblom Gudstrons uppk. 257 (1914).
Afledn. (i allm. till 2) BRAMAISM, r. l. m. bramanism. Palmblad HbGeogr. 660 (1827). —
BRA(H)MANISM, se BRAMAN, sbst.1, afledn. —
BRAMAIST, m.||ig. dyrkare af Brama; anhängare af bramanismen. SDS 1901, nr 183, s. 1. —
BRA(H)MANSK, se BRAMAN, sbst.1, afledn.

 

Spalt B 4137 band 5, 1921

Webbansvarig