| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
BRUKARE brɯ3kare2, m.||(ig.); best. -en, äfv. -n; pl. =.
personbetecknande vbalsbst. till BRUKA.
1) (tillf.) till BRUKA 2: person som använder ngt. Den ostuderade läsaren, ofta sjelf brukare af ords oegentliga bemärkelser. Bunth FrSpr. 3—4: 73 (1814). — jfr MISS-, MUN-BRUKARE.
2) (numera knappast br. utom ngn gg i talspr.) till BRUKA 10 (jfr särsk. BRUKA 10 b). Tessin Bref 2: 288 (1755). (Hyttornas) öfverlåtande till ny brukare. VittAH 24: 279 (1860, 1864). — jfr BERGS-, HYTTE-, IN-BRUKARE m. fl.
3) till BRUKA 11, om person som (i sht i egenskap af ägare l. arrendator) odlar jord; stundom öfvergående i bet.: arrendator, torpare. (Sv.) brukare, (lat.) Cultor, cultrix. Linc. (1640). En unger Torpare eller brukare Eric Håkansson i Östra Möckelt. VDAkt. 1784, nr 384. Det husfaderliga bandet mellan jordens egare och dess brukare. Frey 1850, s. 414. Brukaren utgör i årligt arrende fyra dagsverken i veckan på sommaren och 3 dagsverken i veckan på vintern. PT 1910, nr 184 A, s. 1. — jfr HEMMANS-, HÄLFTEN-, JORD-, IN-, LANDT-, SMÅ-, TREDINGS-, ÅKER-BRUKARE m. fl.
Spalt B 4339 band 5, 1923