| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
BRUNN brun4, r. l. m., äfv. (i Norrl.) n. (NorrlS 76 (c. 1770), Læstadius 2Journ. 64 (1833)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. = ((†) -or PPGothus Underv. Z 3 a (1590)).
1) fördjupning i marken hvari grundvatten kväller fram, källa; numera bl. om dylik fördjupning (i allm. med beklädda väggar) som åstadkommits gm gräfning l. borrning i syfte att skaffa vatten l. om i enahanda syfte i jorden nedsänkt rör; ofta med inbegrepp af tillhörande öfverbyggnad. Artesisk brunn, se ARTESISK. Gräfva, borra (upp) en brunn. Sätta en brunn med sten, lägga en brunn med tegel. Falla i brunnen (jfr a). Herre, icke haffuer tu thet tu kan ösa medh, och brunnen är diwper. Joh. 4: 11 (NT 1526). Vti Vendel .. är en källa som rinner uti Vendels å, hon är omäteliga djup, .. och hon kallas Odhens brun. Bureus Suml. 51 (c. 1600). Ondt är bäre watn j brunnen. SvOrds. B 8 b (1604). Midt i parken der låg en brunn, infattad i marmor. Tegnér 3: 53 (c. 1840). — jfr BORR-, RÖR-, SCHAKT-, SPRING-BRUNN. — särsk.
a) (†) i uttr. falla i brunnen l. i en brunn, i bildl. anv.: gå om intet. Sedan .. på pådhe (dvs. båda) Sijdhor itt Stillestånd beslutit war på fyra Månaders tijdh, .. föll all Förhopning om then förmodelige Fridhen vthi en Brunn. Schroderus Os. III. 2: 71 (1635). Sylvius Curtius 584 (1682).
b) bildl. Gudz .. ord, är wijshetennes brunn. Syr. 1: 5 (Bib. 1541). Saxo öser med fulla händer ur folksagans lefvande brunn. Geijer II. 2: 4 (1832). För lastens brunnar / Gud beskydde Gunnar! Rydberg Vap. 6 (1891). — särsk.
α) (i bibeln) om afgrunden. Honom (dvs. ängeln) wort giffuin nykelen till affgrundens brun, och brunsens röök gick vp såsom vthaff en stoor vgn. Upp. 9: 1 (NT 1526).
c) (i fackspr.) i utvidgad anv.
α) om gräfd (o. byggd) l. borrad grop (lodrät gång) i marken afsedd för uppsamlande af annat än dricksvatten. Man gräfver (vid Baku) .. brunnar af 30 fots djup, i hvilka naphtan småningom samlas i betydlig mängd och upphämtas. Berzelius Kemi 5: 1173 (1828). Gödselstaden är omsorgsfullt stensatt med fältsten och omgifven af rännstenar samt med brunn för gödselvattnet. SD(L) 1898, nr 503, s. 1. jfr GÖDSEL-, KLOAK-, OLJE-, SAMLINGS-, URIN-BRUNN m. fl.
β) om annan fördjupning som till utseende l. uppgift erinrar om en brunn. Rinman (1788). (Minören) gräfver (för att komma ned till den punkt hvarifrån galleriet skall utgå) .. horizontält uti marken en fyrkantig brunn. Törngren Artill. 4: 2 (1794).
2) källa med (mineralhaltigt l. kolsyrehaltigt) vatten som tillgodogöres för medicinska kurer; etablissemang l. plats med dylik källa; förr ofta i uttr. sur brunn, brunn med kolsyrehaltigt vatten, hälsokälla. Muræus Arndt 4: 35 (1648). Medevi, den elegantaste af våra brunnar. Kullberg Mem. 1: 25 (1835). Santesson Nat. 162 (1880). — jfr HÄLSO-, SUR-BRUNN. — i uttr. bruka, dricka brunn, se BRUKA 2 c β o. DRICKA, v. 1 d α.
3) [specialanv. af 1 c] (i jägar- o. fiskarspr.) hål i isen, vak. Swederus Jagt 136 (1832). Han hade snuddat intill en stor, öppen brunn (i isen) och var nära att dyka ned däri. TurÅ 1914, s. 180.
4) [af eng. well påverkade specialanv. af 1 c] sjöt.
a) å vissa fartyg befintlig lodrät gång afsedd för upphissande af propellern l. (å torpedbåtar) af förrodret. UB 7: 378 (1874). 2NF 23: 586 (1915). jfr PROPELLER-BRUNN.
b) rum mellan två öfverbyggnader (t. ex. kommandobryggan o. backen) å ett fartyg; äfv. om lägre fördäck. SFS 1904, nr 32, s. 10. VFl. 1907, s. 152.
5) [af eng. well påverkade specialanv. af 1 c] byggn.
a) för hiss o. d. afsedd lodrät passage i det inre af en byggnad; äfv. om tomrummet i midten af en vindeltrappa utan spindel; vanl. i ssgr. WoL (1889; under well, sbst.). jfr HISS-, TRAPP-BRUNN.
b) genom en byggnad gående lodrät öppen passage, afsedd att bereda byggnadens inre tillträde till dagsljuset; trång, af höga hus kringbyggd gårdsplan; äfv.: ss. ljuspassage afsedd utgräfning framför fönster i källarvåningar; vanl. i ssgr. En svart, stenlagd brunn. Söderberg Hist. 22 (1898). jfr DAGER-, LJUS-BRUNN.
B (†): BRUNNE-KRASSE, -LOCK, -VATTEN, se C.
-DIET. diet föreskrifven för personer som genomgå en brunnskur. PJBergius PVetA 1763, s. 82. Svedelius Lif 465 (1887). —
-DRICKNING. handling(en) att dricka brunn l. att genomgå en mineralvattenkur; sejour under hvilken brunnsdrickning pågår. Brunnsdrickning i hemmet. Vid Medevi Hälsobrunn tager brunsdrickningen sin början d. 1 Junii. SP 1780, s. 332. Ännu känner jag inga verkningar af min brunnsdrickning. Atterbom (1820) i 2Saml. 27: 59. —
(1) -GRÄFVARE. (brunn- 1556—1873) person som är sysselsatt med l. har till yrke att gräfva brunnar; jfr -MÄSTARE 1. GR 26: 143 (1556). PT 1906, nr 47 B, s. 4. —
-GÅRD. (förr) (inhägnad) gård omkring ett brunnshus. Talar .. någon inom Brunshuset och uppå Bruns-gården ohöfwiske ord. SthmStadsord. 2: 416 (1716). Dalin (1850). —
-GÄST. (brunn- 1681) person som genomgår en kur l. efter erläggande af en afgift vistas vid en brunn. PlacatMedewijSuurbr. 1681, mom. 5. De Geer Minn. 2: 172 (1892). —
(1) -HINK.
2) (numera bl. i Finl.; föga br.) brunnssvängel. Kalm Resa 2: 346 (1756); möjl. till 1. Topelius Vint. I. 1: 77 (1863, 1880). —
(1) -HJUL. (i sht förr) för uppfordring af vatten ur en brunn afsedd inrättning bestående af en mellan ett par stolpar l. dyl. fastsittande trissa med en däröfver löpande järnkedja l. lina i hvars ända är fäst ett ämbar. Lind (1749; under brunnenrad). Dalin (1850). —
-HUS.
1) till 1: (mindre) byggnad uppförd öfver en brunn. Dalin (1850). Ett ståtligt brunnshus på gården (till Kalmar slott). Hahr ArkitH 439 (1902).
2) till 2: för den egentliga brunnsdrickningen afsedd byggnad vid en mineralkälla; äfv.: societetshus vid en hälsobrunn. SthmStadsord. 2: 416 (1716; se under -GÅRD). Ett rumrikt Brunnshus öfver källan. PJBergius PVetA 1763, s. 69. Ronneby hälsobrunn med badhus och brunnshus. Lagerlöf Holg. 1: 108 (1906). —
-INRÄTTNING~020. —
-INTENDENT. (brunn- 1681) person som har öfveruppseendet vid en hälsobrunn. PlacatMedewijSuurbr. 1681, mom. 6. 2NF 21: 1394 (1915). —
(1) -KRANS.
1) i bottnen af en brunn anbragt krans af järn l. trä, afsedd att uppbära o. jämnt fördela tyngden af brunnens invändiga beklädnad.
(1) -KRASSE. (brunn- 1578—1745. brunne- 1690 — 1727) den i åar, bäckar o. källor växande örten Nasturtium officinale R. Br.; förr äfv. om örten Cardamine amara Lin.? BOlavi 94 b (1578). 2NF 19: 491 (1913). —
-MÄSTARE. (brunn- c. 1638—1746)
1) (†) till 1: person som är erfaren i konsten att afväga vattenytor l. att göra anläggningar för uppfordrande l. ledande af vatten; jfr -GRÄFVARE. Schroderus Dict. 49 (c. 1638). Cavallin (1875).
2) till 2: vid hälsobrunn anställd underordnad tjänsteman som har närmaste tillsyn öfver brunnsgästernas betjänande. De som åstunda något bad wid Brunnen, skola sig i god tid förut hos Brunsmästaren angifwa. SthmStadsord. 2: 419 (1716). PT 1916, nr 189 A, s. 3. —
-ORT. jfr BADORT. Dalin (1850). Sverge är rikligt försett med brunns- och badorter. Flodström SvFolk 113 (1918). —
-SALONG.
-SKÄNK, m.||(ig.) (förr) person som vid en hälsobrunn (förutom en mångfald af andra åligganden) skötte serveringen af vattnet. SthmStadsord. 2: 417 (1716). Knorring Axel 2: 88 (1836). Ingstad RonnebyBr. 90 (1905; om förh. 1761). —
-SOCIETET. sammanfattning(en) af brunnsgästerna vid en hälsobrunn. HLilljebjörn Hågk. 2: 11 (1867). —
(1) -STÅNG. (brunn- 1908) [fsv. brwnstangh] (stång på) brunnssvängel. Spegel (1712). En brunn med hög brunnstång. Uppl. 2: 338 (1908). —
(1) -SVÄNGEL. för upphämtande af brunnsvatten afsedd inrättning bestående af en på en grof stolpe fastsittande tvåarmad häfstång i hvars ena (o. lättare) arm är fäst en lång stång som går ned i brunnen o. hvarmed vattenämbaret upphissas. Wikforss (1804; under brunnenschwengel). 2UB 2: 98 (1901). —
-SÄLLSKAP~02 l. ~20. (numera mindre br.) samling af brunnsgäster; vanl. i sg. best.: brunnssocieteten. VDAkt. 1780, nr 297. Santesson Nat. 163 (1880). —
-TERMIN. benämning på hvar särskild af de två perioder hvari brunnstiden vid en hälsobrunn indelas; förr äfv.: brunnstid. PT 1758, nr 35, s. 4. Årets 2:ne brunnsterminer, hvardera omfattande 4 veckor. Därs. 1905, nr 183 A, s. 1. —
-TID. säsong under hvilken verksamheten vid en hälsobrunn hålles i gång. Ingstad RonnebyBr. 92 (cit. fr. 1761). IllSv. 1: 326 (1875). —
(1) -TIMRA, r. l. f. (i Finl.) brunnskar af trä. Juslenius (1745). (Botpredikanten) talade stående på någon brunnstimra eller annan upphöjd plats. ZSchalin i Joukahainen 13: 187 (1906). —
-VAKTARE. (†) jfr -MÄSTARE 2. Om Rum och Sängars betingande corresponderas med Brunsvaktaren. SP 1780, s. 424. —
(1, 2) -VATTEN. (brunn- 1541—c. 1747. brunne- 1642—1690) vatten från l. i en brunn (i bet. 1 o. 2). 4Mos. 21: 22 (Bib. 1541). Roosval Schmidt 134 (1896). —
(1) -VIND.
-VURST. en brunn tillhörig vurstvagn, afsedd för befordran af brunnsgäster. Bergman SmSkr. 177 (1845). Nyblom Minn. 1: 131 (1904). —
(1) -ÖPPNING.
Spalt B 4350 band 5, 1923