Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRÅTA brå3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äfv. BRÅTE brå3te2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(bråta 1635 (: Hufwudbråta), 1768 (: bråtor, pl.) osv. brota 1640. bråte 1910. brote c. 1580 (: Hufwudhbrote))
Etymologi
[sv. dial. (Smål., Västergötl., Finl.) bråta, (lin)bråka, hufvudvärk, snufva, motsv. nor. dial. brota, (lin)bråka; till BRÅTA, v.1; jfr BRÅTE, sbst.2; i bet. II är ordet möjl. bildadt direkt till BRYTA]
I. (i bygdemålsfärgadt spr.) redskap för bråkning af lin o. d., bråka. Linc. Cccc 3 a (1640). Arenander Lin. 44 (1910).
II. [med afs. på bet. jfr BRÅKA, v. 3 a] (†) om hufvudvärk; i ssgn HUFVUD-BRÅTA.

 

Spalt B 4441 band 5, 1924

Webbansvarig