| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BUKIG bɯ3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äfv. BUKOT, adj.; n. =.
1) (i fråga om människor starkt hvard.) motsv. BUK 1; ofta: tjock, korpulent. (Af stranguri) warder thet Nötet mycket bukot och upswäller. IErici Colerus 2: 67 (c. 1645). Ett par poliskonstaplar, som bredryggiga och bukiga .. kommo lufsande från staden. Rosenius Naturst. 45 (1897). Bukiga lakar. Karlfeldt FlBell. 16 (1918). — jfr HÄNG-, ISTER-BUKIG. — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. ä. t.] i fråga om hondjur, förr äfv. kvinna, närmande sig bet.: dräktig resp. hafvande; jfr BUK 1 b β. Een bukot Pijga bedrager osz icke. Bondepract. C 2 a (1662).
2) motsv. BUK 4. En bukig kopparflaska. En tunna eller ngt annat bukigt kärl. En bukig byrå (hvard. om rokokobyrå). Bukiga kolonner. Fatab. 1907, s. 95 (1548; i fråga om tennkärl). Fodret (hos Ajuga pyramidalis Lin.) var bukugt .. och hårigt. Linné Öl. 20 (1745). Egendomliga hus med .. bukiga fasader. Wrangel Paris 28 (1909). Med bröstfickan bukig av kastiljansk lyrik. Essén HExc. 264 (1916). — särsk. sjöt. om segel.
a) motsv. BUK 4 c α: buktig. Bellman 1: 14 (1794). Seglet .. stod bukigt af frisk vind. Törneros Bref 1: 239 (1827). NF 2: 1306 (1878).
b) motsv. BUK 4 c β. Man säger .. om ett beslaget segel att det är bukigt, när det är så hopstufvadt, att mycket duk samlats på ett eller flere skarpt och fult framträdande ställen. Smith 27 (1899).
2) till 2: buktighet; utbuktning; äfv. konkretare. Brunius Metr. 262 (1836). Tornet företer flere bukigheter och remnor. Dens. GotlK 2: 35 (1865).
Spalt B 4559 band 5, 1924