bunt | SAOB

Publicerad 1924

BUNT, adj.; n. o. adv. =.

Etymologi

[jfr d. bunt (i bet. 1); af t. bunt (i bet. 1 o. 2); af oviss härledning. — Jfr BONTEBOCK, BUNTEREJ]

1) (numera bl. i ssgn BUNT-PAPPER) brokig. Bunta och Brokota klädher. Rudbeckius 4Pred. D 4 b (1634). (Cupidos) bundta wingar. Wexionius Sinn. 4: A 3 a (1682, 1684).

2) (†) bakvänd, tokig; illa beställd; särsk. i uttr. det ser bunt ut o. d. AOxenstierna Bref 2: 427 (1647). Det sijr så bundt uth, at det som ena gången beslutes i collegio, andra gången intet hålles. ConsAcAboP 2: 520 (1664). Wingård Minn. 7: 91 (1847).

Ssgr (till 1): BUNT-BLAD. (†) bot. kronblad. Linné (1729) hos Fries 2Linné 1: 61. —

-PAPPER bun3t~. (i fackspr.) i mönster färgadt l. ytbehandladt papper. UB 6: 525 (1874).

Afledn. (till 1): BUNTAD, p. adj.1 (†) brokig, (alltför) grann. Swedberg Ho tror § 7 (1709). —

BUNTIG, adj. (†) = BUNTAD. Swedberg SabbRo 167 (1704, 1710).

Spalt B 4592 band 5, 1924

Webbansvarig