Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BUSA bɯ3sa2 l. (numera bl. ngn gg i Finl.) BUSSA, v. -ade ((†) ipf. -te c. 1670). vbalsbst. -ANDE.
(hvard.) rusa l. störta häftigt o. besinningslöst; nästan bl. ss. vbalsbst. o. i vissa särsk. förb. (se nedan). Arvidi 81 (1651; i rimlista).
BUSA I VÄG10 0 4. —
BUSA PÅ10 4. burdus gå fram till l. tilltala (en person); rusa fram (vid ngt tillfälle), utan betänkande företaga sig ngt; äfv.: besinningslöst fortfara att fara i väg, rusa vidare. Han busade på mig utan all försyn. Lind (1749). Tersmeden Mem. 1: 82 (c. 1780). Upptäckten, att fransoserna .. busade på bästa vägen till Berlin, var ganska angenäm. Wingård Minn. 8: 65 (1848). —
Spalt B 4604 band 5, 1924