| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BUSKIG bus3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äfv. BUSKOT, adj.; n. o. adv. =.
1) till BUSKE, sbst.2 1 o. 2: som har form af l. likhet med en buske, buskaktig, buskartad, tätt förgrenad, yfvig, tofvig. Buskiga ögonbryn, mustascher. Buskigt hår. VocLib. (c. 1580). Skulle de utsatte plantorne härigenom (dvs. gm skärning) icke blifva nog buskige och täte. Gadd Landtsk. 2: 120 (1775).
2) till BUSKE, sbst.2 1 (l. 3): som är bevuxen med l. utgöres af buskar l. buskartade träd, buskbevuxen, buskrik, snårig; förr äfv.: skogig, lummig. Linc. (1640). Bemälte Land (Siam), (som .. är fulle bärgigt och buskigt). Schouten Siam 2 (1675). Landet (fick) et annat utseende, och blef buskigt. Linné Sk. 304 (1751). Fallande fick du din graf här i den buskiga park. Tranér Anyta 56 (1826). De buskiga hedarne och kullarne aflösas efter hand af djupa skogar och fjäll. GHT 1896, nr 8 B, s. 1. jfr TAGG-BUSKIG m. fl.
3) (i vitter stil) till BUSKE, sbst.2 2: buskprydd. Androgei buskiga hjelm. Adlerbeth Æn. 40 (1804).
Spalt B 4611 band 5, 1924