Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BYLING by3liŋ2, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[uppkommet i förbrytarspråket; möjl. till BYGEL 2]
(vulgärt) poliskonstapel, polis; i best. sg. stundom kollektivt: polisen. Djos (c. 1848) hos Sundt Fantefolket 1: 373. Ridderstad Samv. 1: 4 (1851). Socialdem. 1892, nr 212, s. 4. Sjöblom blef full förstås, å bylingen tog honom, men ja tog’en ifrån dom. Engström Glasög. 94 (1911).

 

Spalt B 4659 band 5, 1924

Webbansvarig