| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BÅL bå4l, adj. -are. adv. -T.
Anm. På grund af de närstående bet. samt på grund af likheten i uttal hafva bål o. BÅLD stundom förblandats med hvarandra, hvarpå den ej sällan uppträdande skrifningen båll, båld tyder.
1) (starkt bygdemålsfärgadt utom i vissa ssgr) i materiell bem.: (oerhördt l. förskräckligt) stor, grof. Ihre 1: 154 (1769). Der jag uti höstas tjente, / Var en klädtvätt, som var bål. Bellman 5: 354 (1787). Knappt en tanke fans, men båla skägg och knogar. Leopold 2: 387 (1814). Utsträckt låg hans båla gestalt. Johansson HomIl. 7: 156 (1846). En bål karl, (dvs.) groft stark. Dalin (1850). Wennerberg 1: 26 (1881). — särsk. om växt, säd o. d.: frodig. Messenius Disa 38 (1611). Tänk dig i sommar, / O! tänk hvilken kål / .. Trinder och bål. CFDahlgren 3: 249 (1821).
2) (numera knappast br.) med förstärkande bet.: kraftig, väldig, bastant; oerhörd; ”grof”; vanl. i berömmande mening: ypperlig, förträfflig, ”stor”. Den supen var bål. Bellman 1: 142 (1771). Båla Rytare. Thorild 3: 148 (1791). En .. bål oförskämdhet. Atterbom PhilH 455 (1835). I lit på sitt trotsiga mod och sin båla / styrka. Johansson HomIl. 24: 42 (1848). Skulle det icke vara en båld lycka att vara frilla åt en bland Juda förstar? Wikner Vitt. 100 (1877). Risberg Aisch. 34 (1890). — särsk.
b) ss. adv.: oerhördt, förskräckligt, kolossalt. Kors, hvad jag supit bålt! Jag super mig ihjel. Bellman 1: 131 (1770). Du är väl bålt hungrig. Snellman FyraGift. 64 (1842). WoJ (1891). — jfr FÖRBÅLT.
c) (†) i uttr. en bål karl o. d., en duktig karl; en ”rejäl”, ”ruters” karl. FoH 24: 34 (i handl. fr. 1818). F. A., en bål karl med vackra polisonger. HLilljebjörn Hågk. 1: 56 (1865); möjl. till 1.
3) (knappast br. utom i ssgn BÅL-STOR; se dock slutet) storvulen; bålstor, yfverboren. Öfverdrifningen .., eller det Båla, är det enda, som frapperar Hopen. Thorild 3: 206 (1792). (Ling har) målat sina gudagestalter så båla och vanskapliga, att (osv.). SvLitTidn. 1815, sp. 242. Ljungande fraser / och båla, stora ord. Hansson Nott. 97 (1885). — särsk. (i Finl., föga br.) ”kaxig”, öfvermodig, högfärdig. Hvar menska talar om hur du blifvit bål; / Soldaten slår du, der han som bäst klär skott, / Och går med två tuggbussar af högfärd blott. Runeberg 2: 58 (1848).
(1) -GETING. den största af alla europeiska getingar, Vespa crabro Lin. VarR 53 (1538). Bolgettingarna .. fångade bien, som höken hönor. Linné Sk. 119 (1751). —
-STARK. (knappast br.) om person o. sak: utomordentligt stark. Björner HalfdÖst. 5 (1737). Bålstarka kärror. Andersson Verldsoms. 1: 104 (1853). LoW (1911). —
-STOR.
1) (numera bl. skämts.) till 1: oerhördt stor (till omfång, längd o. d.), jättestor. Ihre Obs. 9 (1751). Bålstora cigarrer. Wachtmeister Ind. 2: 94 (1896).
2) (knappast br.) till 2: oerhördt stor (med afs. på värde, betydelse o. d.). Det var ingen Proportion emellan det Bålstora Brutus gjorde, emot Tro, Mensklighet, Lagar, och det lilla goda han hade bort se deraf kunde vinnas. Thorild 3: 286 (1794). Den segervane, / Bålstore kungen. Kullberg Tasso 2: 246 (1860). VL 1908, nr 43, s. 3.
3) till 3: storvulen; i sht om ord l. uttryck: braskande. Sturzen-Becker SvSkönl. 104 (1845). Den anda af nationel fåfänga och bålstora förhoppningar, som framträdde i 1741 års krigsförklaring. NF 12: 94 (1888). Kontrasten mellan de bålstora orden och verklighetens lumpna förhållanden. SvTidskr. 1892, s. 597. —
-STORHET—0~2 l. ~20. —
-VERK, sbst.3 (†)
BÅLHET, r. l. f. (†) till 3: storvulenhet, yfverborenhet. Thorild 3: 215 (1792). Den Göthiska bålheten. Rydqvist Resa 190 (1838). Cygnæus 2: 168 (1858).
Spalt B 4699 band 5, 1924