Publicerad 1925   Lämna synpunkter
BÖS 4s, adj. -are; n. -t ((†) = (JMessenius (c. 1630) i 2Saml. 26: 132)). adv. -T.
Ordformer
(böss BtFinlH 4: 476 (1563). jfr äfv. under BÖSVIKT)
Etymologi
[fsv. bös, liksom d. bös af mnt. bōs l. t. böse]
1) (numera, utom i Finl., bl. skämts o. hvard.) förargad, förbittrad, förtörnad, ond, vred; numera bl. i predikativ ställning. JMessenius (1629) i HB 1: 114. Alfred satt på en stol och såg mycket bös ut. UvHeland (1842) hos Dahlgren 2Ransäter 155. Strindberg SRidd. 156 (1908). — (†) om yttrande o. d.: som röjer förbittring osv. Strax kommer .. Lars i Nääs fattar Wächtaren i Armen; medh böse ordh: Tu skalt gåå uth. VDAkt. 1682, nr 27.
2) (†) elak, ond. Förr än .. (revalsborna) sig under oss begåfvo, voro (de) .. bösse nog till att upptaga (dvs. uppfånga) hvem de finge. BtFinlH 4: 476 (1563). Olsson WijsaFoglArt. v. 19 (1623).
3) om sak: svår, hård; numera bl. (bygdemålsfärgadt, i vissa trakter) om regnigt (o. blåsigt) väder. Det är böst (väder) i dag. Thetta mit fengle (dvs. fängelse) bös. JMessenius (c. 1630) i 2Saml. 26: 132.

 

Spalt B 4918 band 5, 1925

Webbansvarig